Göteborgsposten – 1 september 1868, sida 1

är mycket känslig angående vissa familjehemligheter. Måhända känner ingen så väl till dem som jag! Ni tyckes förundrad, men det är dock händelsen. Tro mig, ifall jag ej hade den öfvertygelsen att det vore min pligt att göra er en tjenst, så skulle jag ej vidröra allt detta eller på ringaste sätt blanda mig i något som angick er fars sons välfärd. — Min far, sir Denis? Du store Gud, huru har han kunnat framkalla er förtrytelse? — Min förtrytelse? Nej min ... Nog af, låt det vara tillräckligt att säga, att jag en gång hyste samma känslor mot honom, som en man kan hysa mot den som två gånger i sitt lif gjort honom skada. Hvad skada han tillfogat mig sjelf är nu tillgifvet, Gud skall veta det; och när allt kommer omkring så är jag måhända skyldig er far tacksamhet, ehuru ban sjelf ej visste hvarför. Men det förhåller sig annorlunda, hvad den andra saken angår. Näst den kärlek jag hysto för den qvinna som er far äktade, kom den känsla jag hyste för min syster. Behöfver jag säga mera? Ni vet hvad som skedde. Man siger att Desmonderna aldrig kunna förlåta; men det är ej sannt. Jag reste till Indien som ung gosse. Jag resto dit med den föresatsen att skapa mig ett namn — att stiga till de högsta värdigheter i kompaniets tjenst — ifall det lät sig göra. Ni känner mitt lif. — Ja, sir Denis, utbrast jag, vi äro alla stolta öfver er! Sir Denis ögon glänste och hans panna var rynkad då han svarade;