Göteborgsposten – 31 augusti 1868, sida 2

det alt en plttoresk och med herrlig skog bevuxen kedja af böjder sträcker sig bort till venster. Från Åbergele till den 31 mil derifrån belägna närmaste stationen Llandulas har banan en sakta stigning; från stranden skiljes hon af några ängar och en mur, på andra sidan begränsas hon af en häck. På denna stigning och nåra en curva timade sammanstötniagen, hvilken i och för sig var temligen lindrig, men blef af så lörskräckliga följder endast derför, att petroleum tillfälligtvis var med. Det enda ögonvitine, som hittills kunnat lemna någon tillförlitlig redogörelse för förloppet, är lokomotivtöraren Årthur Thompson, en under många år bepröfvad man i sitt fack. Då han med en hastighet af ej mer än 28— 30 eng. mil i timmen for uppför stigningen och förbi Abergele, erhöll han signalen : allt i ordning, och han hyste icke den aflägsnaste tanke på någon fara. Men faran förbereddes härunder på ett anvat ställe. En half timme förut hade ett godståg atgått till Abergele, hvilket skulle vexla spår i Llandulas och qvarlemna några vagnar. Tyvärr föreföll härvid söljande oordedtlishet: : De vagnar, som skulle qvarlemnas, befunno sig emellan främsta delen af tåget och de fem eller sex med petroleum lastade vagnar, som afslöto detsamma, och förblefvo stående på sin bana. Lokomotivet förde nu de öfriga vagnarne in på den andra banan och lemnade dem der, hvarpå det återgen vände tillbaka, för att vid sig ånyo rastkoppla petrolenmsvagnarne. I det ögonolick, då det kom i beröring med dem och dervid gaf dem en liten stöt, rullade vagnarne ollbaka och erböllo genom markens lutning en sådan hastighet, att man fålängt sökte springa efter dem och komma dem att stanna. Hittills hade dylika operationer företagits i åratal och utan någon olycka på samma ställe, men man tyckes denna gång antingen nafva glömt att skrufva fast brömsen, eller ock hade denna ej gripit riktigt tag. Petroleumsvagnarne rullade emellertid sålunda emot det från Abergele ankommande snälltåget. Lokomotivföraren Thompson blet på grund af banans böjning icke varse dem törr, än de befunno asig temligen nära honom, knappast banans bredd. Såsom han berättar, skulle han icke frukvat för sjelfva sammanstötningen; men han fann temligen snart, att vagnarne voro lastado med oljkat, och förutseende en olycka, sprang han ned från lokomotivet, efter det ban vridit om brömsen och ropat till eldaren, Joseph Holmes: Fort ned, Joe! IIan störtade ned på banvallen och kände sig i samma ögonblick sårad af spillror, som slögo emot honom; han reste sig likväl genast upp och varseblef un ett skådespel, som ingaf honom försäran, fastän han icke hade hela dess storhet klar för sig. Lokomotivet stod stilla och öfver detsamma jemte de närmaste vagnarne utbredde sig ett eldhaf. Petroleumslaten hade, då de kommo i beröring med maskinen och de glödande kolen, exploderat och u:gjåöto sit innehåll i form af eldlloler med nästan el tisk hastighet öfver allt, som var dem nörnast. Snart vältrade sig en tjock svart rök uppåt och inhöljde de af glöden gripna vagnarne i ett för blicken ogenomträngligt moln. Thompson hörde i början intet annat ljud, än ett doft skri från sin kamrat Holmes, hvars lik senare fanns under lokomotivet. Men snart kommo passagerarve fram ur de bakre vagnarne, somliga utspringande, andra, derför att dörrarne til en del voro stängda, krypande ut genom fönstren. I sjeltra den brinnande massan var allt tyst och stilla som törut; den bestod af lokomotiv, tender, trenn passagerarovagnar af första och andra klass och den första af postverkets båda vagnar. Passagerarevagnarne hade kopplats på i Chester, hvartöre endast sådana passagerare omkommit, hvilka kommit på derstädes, deremot inga från sjelfva London. Ty do öfriga vagnarne, itta till antalet, forblefyo nästan oskadade. Den scen af förvirring, som nu töljde, ölvergär all beskrifning. Alla försök att med det ringa vattenförråd, som fanns i närheten neda det harjande elementet voro fåfänga. Jaktadt det sedan mera kraftiga släckningsarbeet rasade elden ända tills tram mot attonen; sIcepers, som genomdränkis af petroleum, sto10 1 ljusan liga, skenorna strålade glödröda. Men det förfäriigaste trädde i dagen, då röknolnen skirgrades och blicken urskiljde, hvad om ännn för en kort stund sedan varit en rad agnar med menniskor, som med gladt sinne esto ut i verlden: spillror, askhögar, förkolade ben. Doden hade genast intunnit sig form af qväfrning. Det var ej värdt att