Göteborgsposten – 29 augusti 1868, sida 2

Men då rann det upp sör vår beskedlige sn ickare, att han var mannen och att det ju vore en ärlig sak att begära att få ut hvad man med rätta törtjent, och slutligen att det vore alldeles ute med honom såvida han icke kunde infria sin vexel påtöljande middag, efter som han hade förskrifvit sig till — menniskovännen, och medan hans hustru slog upp hela sin språklåda af sådana vackra talesätt, som hon menade skuile slå an på grosshandlaren, tog mäster Rasmus på sig sina bästa kläder och begat sig på väg. Hjertat bultade häft gt på den stackars karlen, då han helt sakta klappade på dörren tl grosshandlarens kontor. Ingen svarade, men till snickarens stora förvåning öppnade dörren sig liksom af sig sjelf och slöt sig på samma satt, så fort han hade trädt öfver tröskeln. Han måste flera gånger upprepa sitt nästan hviskande: god dag!, innan en af de närmast dörren sittande kontoristerna liksom händelsevis hedrade honom med ett nådigt ögonkast. — ÅIIvad behagas? Jug viile gerna — jag skulle — jag kunde — är herr — hm, grosshandlaren — inte inne ? En rörelse med handen af kontoristen visade snickaren väg till ett mindre kontor, som stod i förbindelse med det stora och han