Göteborgsposten – 29 augusti 1868, sida 2

Madam Hansen kunde alldeles icke förstå, hvartöre hennes man var så tyst, ja, nistan sorgsen, då han kom hem. — Rräår, sporde hon sin make, var det något hos grosshandlaren som inte var ill lags? Nej, inte det ringaste, Mutter; tvärtom, han har lofvat mig allt sitt arbete för framtiden. Men hvad är det då som är på tok, Rasmus? Ty något är det, eom trycker dig. Jo, ser du, då jag hade lemuat grosshandlaren min räkning, så gick han — som jag trodde för att hemta pengar åt mig; men aanu har jag inte sett till några pengar. Jaså, hänger det så ihop ! Nå min gubbe lille, då kan du vara lugn för att han nog snart hittar räkningen i sia ficka och så skickar han dig naturligtvis penvingarne. Och dermed tröstade sig det hederliga äkta paret. Men pänningarne kommo icke. Dag efter dag förgick ochaslutligen var det blott en enda dag tll Julafton. Då sade ma dam IIansen till sin man: Ilör på, gubben min, antingen lår du ta mod till dig och gå upp tll grosshandlaren och be honom om dina peugar eller också skall jag ta hatt och sjal på mg och på ett hotligt sålt förklara tör den törnäme herra att det är inte gentilt att på det sättot behandla en ärlig handtverkare.