Göteborgsposten – 29 augusti 1868, sida 2

kunde förstå, att han derinne skulle komma att stå ansigte mot ansigte med sin debitor, men märkvärdigt nog var det kredit ren som var ängslig. Vägen törbi alla de höga pulpeterna förekom honom alldeles som belagd med glödande kol och då han slutligen uppnådde grosshandlarens kabinett, svartnade det formligen för hans ögon. Utan att egentligen veta hvad han gjorde eller sade gick han och stälide sig tätt bredvid grosshandlaren, som just satt haltt begrafven i en af sina stora kontorsböcker, och sade med hes stämma: Det är jag, snickaren! Förvånad tittade grosshandlaren upp från sin bok: Aha, jag förstår, ni kommer för att höra er om efter mera arbete, sade han, men jag har för ögonblicket verkligen inte tid att tänka på den saken, jag skall nog skicka bud på er, när jag behöfver er. Huru kort detta tilltal än var, hade det dock gifvit den stackars snickaren tid till att samla sig och till att i sitt minne återkalla några at de många vackra ordvändningar, som hans hustru gifvit honom med på färden, och sedan han förläget hostat ett par gånger, sade han med en smärtsam skälfning omkring munnen, som icke undgick grosshandlarens skarpa blick: Jag får be herr grosshandlaren så mycket om ursakt, men jag har varit tvungen