Göteborgsposten – 29 augusti 1868, sida 1

het Q2:—:fivV,;—— nd ligt ut. Vi tilltro oss icke att afgöra dylika kapplöpningars stora inflytande på vårt lands hästafvel, vi betrakta dem tillsvidare endast som folknöjen, och i vårt land, der man, ledsamt att omtala, i allmänhet gör så litet för det verkliga folkets nöje, tro vi.dem vara ämnade att göra epok. Vi tro vidare, att det hos oss icke är så farligt med det snobbiga öfversitteriet eller den förnäma råheten som man från vissa håll älskar att låta påskina, och allraminst inom ett sällskap, bland hvars hedersledamöter och direktion räknas personer af vårt lands mest ansedda och bildade män. Att flertalet af dem äro kända som män af facket bör tillika kunna lugna dem, hvilka med skäl önska att sällskapets sträfvanden och dess verksamhet måtte riktas ei blot til Lyst. Det var rätt egendomligt att se, med hvilken lätthet vår publik satte sig in i situationen. Redan vid första löpet, om prins Augusts pokalpris, blef stämningen ezcited, då det till en början såg ut som om en qvasiGöteborgshäst, löjtn. Hallencrentzs Capitola, skulle taga priset. Bravo, bravo, Capitola, ljöd det från alla håll, hvilket likväl icke förhindrade, att då Belle Inconnue alldeles vid målet sprängde förbi Capitola, bravoropen ljödo för segervinnarinnan. Sådan är folkgunsten — äfven för hästar! På läktaren, i vagnarne, på ledamotsestraden, bland de otaliga folkskarorna utmed banan och i allerna, öfverallt samma lif och intresse, här och der uppiggadt genom ett och annat litet vad. Och i allmänhet öfverallt den mest exemplariska ordning, ingenstädes några orostiftande okynnesfä, utom ett par tre hundnidingar, hvilka kommo ett par af ryttarne att bita i gräset, men af hvilka också en, som af en häst blef trampad på ryggen, med lifvet fått plikta för sitt ohyfsade beteende. Kortligen, vi tro att här i Göteborg tonen är afgjordt för kapplöpningarne och att ett upprepande deraf nästkommande år af hvar och en skall motses med nöje. IIcad är de Skandinavers land? Denna fråga ha de glada studenterna nu i decennier sjungande framställt och likaledes sjungande besvarat med ett muntert: Allt, allt är Scandinavia! en åsigt som dock, tyvärr, tills vidare torde böra betraktas som en poetisk fiktion. Att uppriktiga skandinaver finnas både här och der inom de tre nordiska rikena är dock en hugnande sanning, en sanning hvilken vi finna ytterligare bekräftad i följande verser, utdragna ur ett vid en folkfeg., Lovisadagen anno 1868, i Falköping föredraget skaldstycke. Skalden framställer, sedan han skildrat den rika välsignelse för Skandinavien, som enligt hans åsigt innebäres i prinsessan Lovisas förlofning med Danmarks tronföljare och den glädje som denna förening beredt Åkungahus och älskadt sosterland, följande egendomliga frågor och svar: År denna glädje sann — är den uppriktig? Bo skandinaver uti Falköping? — Bo der ens svenskar? — — Frågan är ju vigtig Och ganska vågad i Er täta ring, — Men svaret ligger ju tillhands så nära: Skarpskyttar finns här! — Hvad är det för folk! — Jo! — det är skadinavens nya ära, Och vapen, det är svenskens gamla tolk. Man finner emellertid härat att om icke skarpskyttar funnes i Falköping, så vore det — enligt skaldens individuella åsigt, förstås! — strunt med Falköpingsboarnes både skandinavism och svenskhet! Ära den, som äras bör, säger ett gammalt vackert ordspråk, hvilket vi i dag i följd af oss meddelade upplysningar anse oss böra tillämpa med afseende på släckningsarbetet vid branden i Mölndal sistl. Lördags qväll. Det är nemligen, så lyder vår sagesmans uppgift, fullkomligt öfverensstämmande med sanningen att friv. brandkåren med vanlig raskhet infann sig på brandstället, men dessförinnan hade det redan lyckats Mölndals egen nybildade brandkår att sätta en gräns för eldens framfart. I det egentliga släckningsarbetet deltogo naturligtvis båda kårerna med berömvärd raskhet och energi. Det är för närvarande åtskilligt flaut inom de offentliga nöjenas verld i rikets andra stad. Mindre Teatern har några gånger under veckan genljudat af de svenska nationalsångarnes harmoniska toner, men står nu åter tyst och sluten och väntar på sin spekulative direktör, hvilken nu som bäst alhambriserar i Humlegården och låter sitt (kalk)ljus lysa för stock