Göteborgsposten – 29 augusti 1868, sida 1

kurbitsen låg och drömde om sina 3-dygns promenader i det inre af en forntidens Balenoptera, nyss, då man dagen om avettades värre än en ångbadspatient utsträckt på lafvarne i en finsk badstu, då man dagligen konsumerade ända till ett halft dussin näsdukar för utvärtes och minst ett halft lispund is för invärtes bruk, då icke ens den nackstyfvaste fadermördare förmådde hålla sig upprätt och solen dystert tittade fram ur en molnslöja, blodröd och hemsk att skåda som ögat på en panter, färdig att sönderslita sitt rof — då ropade hela menskligheten med en mun: , att vi finge regn! Kom så ändtligen regn, ett ordentligt, allvarsamt regn, ett sådant som ovilkorligen behöfdes för att fullständigt afkyla den halft förbrända jorden, det kom som en segrande furste kommer att lossa ett förtryckt folks fjettrar, det kom vid blixtarnes briljanta naturfyrverkeri och thordönets majestätiska kanonsalut! Och så har det icke en gång fortsatt sin välgörande afkylningsprocess i fattiga åtta dagar, förrän det börjar grumsas om: att hösten är i annalkande, att ren nederbördsperiod med thy åtföljande höststormar tyckes ha inträdt o. s. v. Skulle man händelsevis bespetsa sig på en liten glad eftersommar? Lyckas inte mina herrar landtbrukare, som spekulera på en höeller fruktskörd N:o 2, lyckas inte sangviniska badgäster på vestra kusten, I som hoppens på det omöjliga, på en badtermin N:o 3! Ty om vi icke misstaga oss, så är hösten oafvisligen och i naturlig ordning kommen: September, Höstmånaden, står för dörren, och dertöre torde det vara klokast att låta alla vidare sommarfunderingar blåsa sin kos med höststormarne. Lätta som sommarvind äro de sköna är en poetisk sanning, hvarpå den förflutna veckan gifvit ett ytterligare bevis. Med de sköna förstå vi dock denna gång icke de älskvärda representanterna at Evas tjusande slägte, komplimangen gäller nu de fyrbenta gracer, hvilka i Måndags debuterade å Exercisheden. Lätta som sommarvindilade de sköna fram öfver banan, obekymradt lomnande långt efter sig de enda herrar som vågade täfla med dem. Det är icke första gången som en mylord eller mio caro sörgätves sprungit efter könet! Främst bland dessa flygtiga varelser glänste dock som en stjerna bland andra tärnor små den subtila Jane, detta graciösa och luftiga djur, om hvilket man varit nog elak att offentligen begagna uttrysket gekinkmärr. Den, som sett denna pristagarinna, manierad af sin skicklige ryttare susa fram öfver fältet med flammande ögon, fladdrande mahn och alla muskler spända som bågsträngar, skall säkerligen erkänna öskinkmärren för en af de vackraste hippologiska företeelser som någonsin fägnat hans öga. Äfven Myggan, Thekla, Bella Inconnuo, -Bella, Capitola, samt Achma icke till förglömmande, ådrogo sig åskådarnes intresse och uppmärksamhet. Detta sistnämada djur, fallet efterAchmed, arabisk fullblodshingst och ett sto af Fredriksborgsrace, reds af en skånsk bondgosse, hvilken väckte allmän uppmärksamhet för sin ridt. Om hans sätt att vara till häst var mera egendomligt, och framför allt säkert, än ledigt och behagligt, så kunde det dock icke undgå att väcka beundran. När han i täflingen mellan allmogens hästar sprängde fram barbacka på sin jerngrå, ystra springerska och stående nästan upprätt liksom sög sig fast med skänklarne vid djuret, då kunde han med godt samvete mottaga det bifallsjubel, som från alla håll skallade emot honom. Och detta kunde han göra oaktadt större delen af publiken nog trodde, att den här jublade åt den riksbekante Nils Petter Julianus. Så var dock icke förhållandet. Julianus, som i rak motsats till sin kajman, den score kejsaren-affallingen sätter en heder i att aldrig falla af; gick vid det laget och traskade någonstädes nere i Skåne, och Magnus Nilsson var namnet på den raske pojken, som denna dag häfdade de skånska bondgossarnes ära. Jockejen John, om hvars sega natur i det första referatet ötver kapplöpningen närmare berättats, dokumenterade sig äfven han som en fortrinlig kappryttare och hans, eller rättare hr Alfred Evers Gorilla som ett djur, i hvilket dagens pristagarinnor i en framtid borde kunna finna en farlig medtäflerska. Göteborgs exercished anses af kännare som en särdeles lämplig kapplöpningsplats och visst är att den i Måndags tog sig forträffredlighet, sparsamhet och outtröttlig arbetssamhet som han nått denna höjdpunkt af jor