Göteborgsposten – 26 augusti 1868, sida 2

påfallande slapphet i dagen, väl ej undgå att blifva kallad att stånda till ansvar för sitt handlingssätt. Berättelsen är af följande lydesse: Ransakning har förevarit och dom redan ej mindre än 2:ne gånger afkunnats öfver forölvaren af den förut omtalade illgerningen i Slättäng under Svalhult i Adelöfs sockeu d. 9 Juni, då ett åldrigt folk blefvo bestulna, ihjelslagna och sedermera boniogshuset för brottets döljange uppbrandt. — Soldaten Frinzell, född på Wisingsd, är häktad, såsom den der biilvit öfverbevisad att hafva soröfvat stölden; men ban säger sig hafva om natten brutit sig in i boningshuset, derifrån tagit nyckeln till uthusbode., hvarifrån utburits hvarjebanda lifoförnodenheter och klådespersedlar, sedermera hade boden igenlåsts och nyckeln inburits i doningshuset, bvars dörrar blifvit stängda, och tjufven hade aflägsnat sig med det stulna; buru elden uppkommit kunde han ej lörklara. Under några dagar lefde Fritzell och hans hustru ett gladt lif, hasvun klädde sig grann, bjöd grannqvinnor att smaka af de stulna matvatorna; siden sändes till qvarn för malning o. 8 v. — Denna sistnämnda qvarnresa drogo misstankar på herrskapet Fritzell, ty den tiden kunde man på landsbygden kontrollera hvars och ens tillgång på säd, ty många tunnor funnos ej inom bela socknen; säden igenkändes vara stulen hos det mördade paret; vid visitation hos Fritzells upptäcktes hvarjehanda tjufgods. Den, som genom nitiska bemodanden lyckades upptäcka brottslingen, var de mördades arsvingo och gärdsbonde. Han förmådde genom sin entragenhet kronolansmännen Wiklund och Hård att anställa undersökning och häkta Fritzell. Besynnerligt, att ej hustrun, som varit mannen behjelplig åtminstone att gömma och gagna tjufgodset och till en början sräckt förnekade stölden, — besynnerligt, att ej äfven hon genast häktades! En stor mängd saker, såsom kopparkaärl och sjåderklader, förvarade i uthusboden, saknas ännu, och antagligen har Fritzell med hustruns vetskap undandolt desamma. — Det är bevisligt, att dörrarne till boningshuset ej kunde utan stort larm uppbrytas, hvaden det gamla paret nödvändigt skulie vaknat om Fritzells berättelse här ofvan vore sann, och han den vägen inkommit för att taga bodnyckeln. — Oaktadt allt detta, som bland mycket annat talar för antagandet, det Fritzell först mördat och stulit samt sedan anlagt mordbrand — osktadt allt detta, blef Fritzell första gången målet förevar inför härndsrätten i Hullaryd genast frikänd från all skuld till mord och mordbrand, men dömd för inbrottsstöld till 6 månaders fästning; hustrun frikändes helt och hållet. Aklegeren gjorde ett försök att få målet uppskjutet, men lyckades icke utan måste härom anhålla i hofrätten, som också genast återförvisade målet till ny ransakning, samt förordnade att obduktion å qvarlefvorna af de innebrända skalle företagas, samt några nya vittnen höras o. s. v. — Nu förekom målet till oy behandling d. 13 d:s. Parterna och de minga vittnena voro kallade till kl. 11 f. m.; kl. 2 e. m. blefvo de förekallade, oaktadt en del vittnen hade öfver 3 mil att resa. Forofrigt blef målet så mycket bastigare expedieradt. Fritzell blef äfven nu frikänd! Ran akningen var snart gjord, vittnesmålen upplastes ej och högst få frågor ställdes på vittnena, och då åklagaren ville framställa sägor till dem årbutadeg han af domhasvanden med orden: stå inte och läll några tal, det är jag som ransakar. I stället blef åklagaren tillsagd att gå ut och afstyra tröskning uti en närbelägen lada, derifrån ett doft ljud understundom hördes intill domsalen. — Då angifvaren anhöll, att vittnena skulle tilfrågas om Fritzells föregående mandlater och hans hotelser att ibjälslå menniskor, så efsnästes han med orden: Ådet hör ej bit, — Obduktionsprotokollet innehöll, att hufvudskålen å marnen var sönderspräckt af ett tydligen mycket väldsamt slag, så att autagligt vore det mord blilvit föröfvadt; qvinnans bufvudskål och öfriga qvarlefvor voro så förbiända, att obduktion derå ej kunde leda till något resultat. — Af vittnesmålen framgick, att mördaren ingått genom ett fönster i boningsrummet, ty osmält fönsterbly och glasbitar bade sunvits utanför, der ena fönstret haft sin plats, men vid de andra fönstren bade fönsterblyet och glaset funnits hopsmalt. Dombhafvanden fäste ej synnerlig vigt härpå; fororanade ej en gång, att det tillvaratagna fönsterblyet skulle förevisas. Aklagaren begärde uppskof för hörandet af 3:ne namngifna vittnen samt för hustruns tilltalande såsom delaktig i stölden. Men utan att någon uppmaning gjordes till Fritzell att bekänna sitt brott, och utan att vittnesmålen blefvo kollationerade, afslogs hastigt och lustigt uppskofsanballan, och Fritzell blef likasom förra gången frikänd för mordet och mordbranden, men endast dömd jor stolden,