Göteborgsposten – 25 augusti 1868, sida 1

— Jag känner väl till alltsammans, men är rädd för att historien blir för lång. Å — Låt oss höra den likväl, inföll lord Belbrook. Vi suto vid vårt vin, under det majoren på ett lugnt och allvarligt sätt berättade sin historia. Då han slutat kunde jag knappt hemta andan — jag hade gripits af en hemlig farhåga — åter erfor jag en ryslig misstanke — en egendomlig fruktan kom mitt blod att isas; den var obestämd, men derföre ej mindre ryslig. XIII. I Auripore. RajalYen af Auripore var den siste af sin ätt, började major Harness, den siste af den ätt som var gammal då William och Harold svuro hvarandra trohet i Normandict, och som var bekaut i Indien då Alexander förde sina stridsmän från nämnde land tillbaka mot hemmet, som han aldrig fick återse. Rajahen var en svag man som älskade nöjen, poesi, musik, bajaderer, blommor och dylikt, i korthet sagdt, så begifven på sinnliga njutningar som om han varit en gammal romare eller en modern bojar. Det skulle kanhända vara för mycket att säga, att det i våra dagar ej kunde fiunas en man som var lika hänsynslös och extravagant, en som i lika grad förspillde sitt lif och försummade det folk, hvilket var honom anförtrodt, som rajahen af Auripore; men ifall det kunde finnas en sådan, så är