Göteborgsposten – 24 augusti 1868, sida 1

Han säg fruktansvärd ut vid dessa ord. Det uppstod en paus under hvilken jag kunde se att hans inre var i våldsam rörelse; slutligen bröt han den. — Terence! En sak tynger på mitt sinne. Ja, jag måsto ut med det. Det är ett band som knyter oss tillsammans i vårt elände. Jag älskar Mary Butler! — älskar henne till vansinne, med en passion som tilltager ju omöjligare den förefaller mig. Jag säger dig detta, emedan du sjelf älskar henne lika hopplöst. Neka ej dertill. Gud hjelpe oss begge två! När jag reser, efterlemnar jag min själ här, ty jag reser till Amerika, der min stackars syster snart skall stöta tillsammans med mig; till Amerika, hvarest Irland skapar sig en nation. Jag kunde nästan afundas dig öfver att du blir qvar här i detta vårt olyckliga land, emedan det trampas af hennes lilla fot; men huru långt jag än kommer här i verlden, skall jag aldrig lemna henne ur sigte. Är jag ej en lycklig menniska, Terence Brady? Blott tjugotvå år gammal och redan en tiggare och till döden dömd förrädare; — förälskad i två omöjligheter — Irland och sir Richard Desmonds niece från Kilmoyle! Han log bittert. s — Ja, lycklig! En gång trodde jag att du kunde bli min rival och jag hatade dig. Jag var då blott gosse. Nu, då du älskar lika hopplöst som jag sjelf, beklagar jag dig — likasom du beklagar mig med anledning af min kärlek till mitt fädernesland. Och nu farväl! Han öppnade dörren och såg ut.