— Det är den gamle öfverste Finucane från Sligo. Bry er bara aldrig om honom. Det var svärt att följa detta råd, ty han slog i bor: det och uppförde sig så att, om det ej varit för den allvarsamma sak som förestod, hade Bolton säkert kastat honom ut genom dörren, Då vi superat, gingo vi till sängs och åkte tidigt nästa morgon till Kilbarack Kirke. Vi skickade bort vagnen och betraktade det vackra landskapet framför oss. Då vi trädde in på kyrkogården, fick jag se några män som stodo under ett träd. — Jag kan se Prendergast, Considine och doktorn, anmärkte jag. Jag kan väl förmoda att den tredje är Ringbone. — Nej det är så sannt jag lefver öfverste Slattery. Hvad tusan skall han med att göra? Vi fingo den förklaringen att doktorn fått förfall, men att den taypro öfversten, som var en förvånandsvärdt mångsidig person, äfven förstod sig på kirurgi. Platsen blef vald, stegen mättes ut, pistolerna utlemnades, motståndarne ställde upp sig och snart ljöd Considines ett! genom den klara morgonluften. Tu! ropade han straxt derefter ännu högre. — Mitt hjerta satt mig i halsgropen. — Fyr? ljöd det och nästan samtidigt smällde två skott. Jag såg Prendergast vackla och föra handen till ansigtet, hvarifrån blodet droppade, medan öfvers ten, som varit osynlig under sista förberedelsen, med ett tjut for fram från en hög grafsten och skrek: — Jag är dödsskjutov!