hofmdstare och har säkert aldrig drömt om att t bli prins. Då han hörde att min far uppceböll sig här, kom han hit från England för att få vittnesmål i den stora process han har inför rätta. Rustum en prins! Det är verkligen för löjligt. — Han förde en del af er fars effekter med sig; jag såg flera koffertar på vagnen, som voro märkta: Major A. C. Fraser. — Då är det förmodligen några gamla koffertar som min far gifvit honom; eller kanske är det några som han stulit, anmärkte miss Fraser. Men jag hör pappa ringa. Ett par minuter derefter kom hon tillbaka. — Min far vill helst sofva, sade hon. Jag sade honom derför ej att ni var här; men lofva mig att ni kommer tillbaka i morgon. Gud gifve min far snart blefve så rask, att vi kunde lemna Irland. Farväl! På den utsatta tiden möttes Dick Bolton och jag hos Lackevs, stället der vi skulle träffis klockan sju. Hans mor hade blifrit intalad att han skulle göra en liten lustresa. Vi beställde middag, och då vi trädde in i restaurationssalen, sågo vi blott en person i rummet; det var en äldre mager herre, iklädd en blå paletå med messingsknappar. Ions röda ansigte, omgifvet af hvitt hår, förokom mig ej obekant. — Tyst derborta! ropade han från sitt bord, då Bolton gaf uppassaren en befallning. — Hrem är det? frågade Dick,