Göteborgsposten – 20 augusti 1868, sida 2

— Miss Fraser, sade jag, jag ville ogerna tala med er far just nu, ty sedan vi sist voro tillsammans har det skett något som ...-. — Ja, mumlade hon, det var en förskräcklig natt! Stormen höll mig vaken, och då man förde in min far nästan döende, trodde jag att jag blifvit vansinnig. Jag älskar honom högre än allt här i verlden. Hon höll förklädet framför sina ögon och vände bort hufvudet. — Vet ni hvart öfverste Fraser gick, då han lemnade er? frågade jag. — Han skulle i ett sällskap, och jag var för trött att gå med honom. Hade jag anat att sådant skule hända, skulle intet ha afhållit mig från att följa honom. Han förtjenar att jag älskar honom; han tänker blott på mig. En lång tid voro vi åtskilda, ty pappa var en tid mycket olycklig, och han var tillika mycket lättsinnig! men sedan jag förenat mig med honom ha vi — med undantag af ett litet moln — varit mycket lyckliga. — Och detta moln var —? — Ett moln och intet annat. Det har dragit förbi, och med detsamma de skuggor det kastade öfver oss. Men låt mig nu en gång fråga er. — Ni vill att jag nu skall berätta. Nåväl, jag såg er far sedan jag sagt er farväl. Mabel Fraser vände på hufvudet och betraktade mig lugat. (Forts.)