Göteborgsposten – 19 augusti 1868, sida 1

har velat förnärma dem i mitt hus, och det skall du få ansvara för. — När och hvar du önskar; men det är för öfrigt mig du har förnärmat genom att bjuda mig tillsammans med sådant folk, och det vill jag ställa dig till ansvar för. Jag störtade ut på gatan medan ovädret bröt ut och en blixt visade mig Mauricees vredgade ansigte. Under några träd märkte jag tre män, som tycktes ha sökt skydd der för rognet. — Det är en vacker natt, sado den ene då jag gick förbi. Jag brydde mig ej derom utan fortsatte min gång. Jag hörde fotsteg bakom mig på den våta vägen. Det var ej af fruktan; men jag var ung och lättfotad och det roade mig att se huru snabb jag kunde vara; derför sprang jag. Man förföljde mig. Jag hörde ropet: Stanna! vi vilja tala med er! men jag lydde ej. I flygande fart bar det af in mot staden. Två af mina förföljare hade tröttnat; men den tredje fortsatte ännu jagten och kom niärmare och närmare inpå mig. Andlös uppnådde jag, efter att ha passerat en bro, en lång och trång gata i staden; min förföljare var ännu bakefter mig; plötsligt sprang en man fram från en dörr och höll sin arm framför mig; jag slog den åt sidan och uppnådde slutligen en vogn, som höll utanför ett bekant spelhus. Jag hoppade in. — Till kollegiet, så fort ni kan! ropade jag. — Det är omöjligt; jag är beställd af en herre som är derinne.