Göteborgsposten – 14 augusti 1868, sida 1

var hans vän. Är det ej lustigt? Jag är säker om att vi skola bli vänner för hela lifvet; ej sannt onkel? Sir Richard inskränkte sig till att nicka med hufvudet och gaf betjenten en vink om att tillsluta dörren. — Och derför, tillade Mary i det hon kysste på fingret och log åt mig, lyder svaret på den sista frågan: Jo, naturligtvis. — Farväl! Jag sprang åter uppför trappan och in i sir Philips förstuga, der hr Strony, hans trotjenare väntade mig. Denne förde mig in i ett rum, ett riktigt skräckrum, fullt af skeletter och dylika saker, och sedan jag väntat ett par minuter der, fick jag omsider tala med sir Philip. Han mottog mig i sitt eleganta, af doftande blommor och rikt inbundna böcker uppfyllda rum. Sir Philip var en man med ett tilldragande yttre, modernt klädd och utan allt sken af affekterad lärdom. I korthet meddelade han mig, hvad jag för framtiden skulle ha att göra, och jag kände mig betydligt lättad efter detta mitt första samtal med honom. Jag skulle straxt börja att studera i Trinity-kollegiet, isynnerhet för att utvidga mina kunskaper i grekiska och latin, och på samma gång skulle jag öfvervara föreläsningarne i Park-Lane. Till min sorg skulle jag ej straxt komma på operationssalarne.