Göteborgsposten – 14 augusti 1868, sida 1

— Oh, ifall ni visste huru jag längtar efter att tala med er, efter att vara er vän som i gamla goda tider. — Vill ni — vill ni verkligen vara min vän? I detta ögonblick öppnades dörren och sir Richard trädde åter ut, i det han bad de närvarande om ursäkt, för det han brutit mot den allmänna regeln. — Låt oss gå, Mary. Ifall du har tillräckligt krafter — och ifall jag ej dör dessförinnan, skola vi resa bort redan i afton. Farväl, Terry; jag får nog underrättelser om dig genom hr Bates, men du kan ju äfven sjelf skrifva till mig. Det är kanske bäst att du skickar miss Butler ett par ord, då du har något vigtigt att meddela. Hon skall gifva dig en adress, och ett bref sändt dit skall alltid nå oss. Jag följde den sjuke mannen till vagnen, som höll utanför dörren. Mary Butler tog ett litet kort och skref derpå med en blyertspenna orden: Latouche comp, bankir, Dublin, samt räckte mig småleende sin hand i det hon sade: — Farväl, Terence — (hvarför är jag nu Terence och ej hr Brady?). Tag nu allvarligt i tu med att göra något och låt sedan onkel Richard veta huru det går för er. — Är det — är det intet svar på min sista fråga? — Fråga — hvad för en fråga? sade sir Richard. Mary Butler såg på mig med sina stora ögon och sade på sitt okonstlade sätt: — Hr Brady har fått den underliga idåen, att han ej har några vänner i Kilmoyle, och frågade mig om jag