Göteborgsposten – 14 augusti 1868, sida 1

Doktor Bradyv). Af W. H. Russell. — Vänners! Jag har så godt som ingen. Ifall jag stupade — jag menar doge — skulle jag hvarken ha far eller mor eller syster som sörjde mig, och hvad vänner angår, så skulle måhända hr Bates och Maurice Prendergest samt en eller annan gammal själ i hemmet — eller i det som en gång var mitt hem — offra en tanke på mig. — Ni ämnar väl inte dö ända genast? I alla fall är det alls icke vackert af er att utesluta oss alla, när ni talar om era vänner. Är jag ej er vän, hr Brady — er äldsta vän till på köpet? Och min onkel som är er förmyndare — och major Turnbull som så ofta frågar efter er — Mitt hjerta klappade hårdt; jag såg in i hennes ansigte, detta täcka, vänliga, uppriktiga ansigte med den frågande blicken. Hon återtog : — Hvarföre säger ni, att ni ej har några vänner, med undantag af hr Bates och den tväre Maurice och de gamla tjenarne, då jag likväl sitter vid er sida; eller vill ni kanhända blott tillåta mig vara en simpel bekant? — — ) Forts. fr. N:o 186.