Göteborgsposten – 12 augusti 1868, sida 2

reguliera trupperna, han stär i ostindiska kompaniets tjenst, utbrast en marinsergeant. — Nej, hör uu Mattocks, låt nu bara bli att förföra den unge mannen der till att få sin lefver förstörd, inföll en kavellerist med hes stämma. — Och kompaniet betalar aldrig en skilling anmärkte en annan. — Ja, och dertill kommer ni bland idel svarta och vildar när ni kommit öfver, sade en tredje. — Här kan ni komma in i ett muntert husareller dragonregemente. — Ja, eller i ett infanteriregemente der en herre sådan som ni blir sergeant om ett par månader och offficer så hastigt som möjligt om ej hastigare. En mingd stämmor ljödo i mitt öra; men sergeant Mattocks hade tagit mig vid armen och förde mig med sig framåt en trängre gata, der det hvimlade af soidater och der smutsiga qvinnor stodo i dörrarne. De soldater vi passerade kastade afundsjuka blickar på den som fått tag i mig. — Der är Mattocks igen! Nu har han fått en ung en. Sergeanten förde mig till sitt qvarter, ett rum åt gården i Wellesley Arms. Stora plakater, prydda med heroiska ynglingar som massakrerade turbanbeklädda fiender, glittrande af juveler hängde i fönstren och inbjödo unga män att taga tjenst under det herrliga ostindiska kompaniet, Fem pund straxt! — Fri kost! — Fri resa! — Hastig befordran! — Ärofull bana! — Oerhörda prispenningar! — Full pension!