Göteborgsposten – 12 augusti 1868, sida 2

— Nej! bet är godt. — Förmyndare eller sådant folk som kan köpa er fri? Hm! — Jag vill riskera det. — Ålder? — Sergeant Mattocks blef lång i ansigtet. — Nej, hvem skulle ha trott det? Ni måtte visst misstaga er. Gud välsigne er. Jag känner folk, och jag vet hvad ungt folk är, och jag kan försäkra er att ni aldrig blir sjutton å år — skola vi säga att ni är sjutton år? — Nej, jag säger blott hvad som är sannt. Sergeanten bet i pennskaftet. — Men ni skall ju taga emot värfningspenningarne likväl? Jag kan då värfva er till de reglementära trupperna som ej äro så nogräknade som kompaniet. Kanske har ni blifvit sjutton när ni kommer hit i morgon. Tag penningarne och låt oss riskera det. — Riskera! Hvilket? Det hade aldrig fallit mig in annat än att jag ögonblickligen skulle få uniformen på och sändas till mitt regemente, så snart jag blifvit värfvad, men nu blef det klart för mig att jag skulle få vända mig till en öfverhetsperson, att jag skulle undersökas liksom ett slagtkreatur, och att edgång och attester skulle vara introduktionen till den karrier, som efter min mening borde invigas med ett ridderligt löfte. — Nej, ifall det ej kan ske straxt, så vill jag ej låta värfva mig; jag vill ej börja mitt lif med en lögn. (Forts.)