perlor, hvita halsdukar, svarta kläder; midt i hopen stod en liten klunga herrar och samtalade. — Hvad tyckte ni om operan, hr Skewer? frågade Standish en af dem. — Kallar ni det en opera? Jag har aldrig i mitt lif hört sådant uggleskrik. — Sådana partier kunna förderfva de bästa sångare i verlden, skrek hr Kettle. — Åb, man kan ju alls icke kalla det musik, anmärkte hr Rizzio. — Nå, sade Standish då vi kommo ut på gatan, der såg ni våra stora konstdomare, på hvilkas dom kompositörernas lycka beror, åtminstone för ögonblicket. — Jag tyckte det var vackert — men hvad är det ni har der, hr Standish? — Ja, men det får ni ej tycka; det kan ej vara vackert då sådana herrar som Skewer, Kettle, Rizzio och de öfriga finna att det är dåligt. — Hvad jag har der? — Jo, det är den unga damens bukett, som jag mutade en person att hemta. Var så god! Vill ni ha den? — Låtom oss nu se till att vi få något till sups förrän vi gå hem. Jag var nästan rädd för att han skulle gå tillbaka till klubben; men Standish valde en lugn källare, som vi snart derefter lemnade, och då jag efter honom gick uppför trappan till vår högt upp belägna boning, nyttjade jag tillfället att, osedd af alla, trycka ett par kyssar på den dyrbara buketten.