SN —— — — — — —T—— —T——7 Medan vår kusk munhöggs med en polisbetjent, som skref upp hans nummer, körde equipaget vidare. — Det var ett vackert ansigte, utbrast Standish, såg ni henne? — Ja, och jag kände henne äfven; det var miss Butler, sir Richard Desmonds niece. — Hon var mycket täck, och hur lugn satt hon ej vid sidan af den gamla papegojan som pöste i sina fjädrar. De skulle förmodligen fara till operan. Vi stego allt högre och högre upp och stannade slutligen uppe under taket, just som ridåen gick upp för en af Verdis operor. Då mina ögon blifvit vanda vid det starka ljuset, såg jag långt under mig Mary Butler till hälften dold af logens gardiner och med ögonen stadigt fästade på scenen. Man kan lätt tänka sig huru en oerfaren irländsk gosse känner sig då han för första gången bevistar en föreställning på stora operan. Jag var hänryckt och åsynen af Mary Butler bidrog blott att föröka den oändliga glädje jag kände. Plötsligt var hon försvunnen, logen var tom. — Jag såg papegojan hugga i henne, anmärkte Standish, och det förekom mig nästan som om jag kunde höra den suck hon uppgaf öfver att nödgas lemna teatern. Papegojan tycktes vara i stor rörelse, och er vackra väninna skiftade färg då hon talade till henne. Hon lät sin bukett ligga. De hade rysligt brådtom att komma bort. Jag var i grunden glad då ridåen sista gången föll. Vi befunno oss i en ström af menniskor, då vi uppnådde första radens loger; böljande draperier, diamanter,