mera mystisk, i det de återigen röja ett slags gillande och erkännande, at Usedoms handlmgssätt. Vossische Zeit. i Berlin förmodar, att konung Wilhelm blifvit så förbittrad öfver depeschens offentliggörande, derför att en allians med garibaldisterna och de ungerska revolutionsmännen icke så alldeles öfverensstämmer med (konungadömet af Guds nåde — en anmärkning som synes ganska berättigad. Inom den tyska pressen har frågan om den; Usedomska depeschens ändamålsenlighet och folkrättsliga berättigande diskuterats från alla sidor. Flera preussiska organer ha uttalat såsom sin mening, att kriget är en kamp om tillvaron, i hvilken man måste skada sin fiende på allt sätt, och att revoltering af hans provinser i sjelfva verket är ett mildare medel; än ländernas direkta eröfring. I motsats härtill anmärker Augeb. allg. Zeit. att grefve Bismarck sjelf vid ett tilllälle definierat kriget såsom en duell, hvilket förutsätter, att det bör föras med ärliga och lika vapen, och att. de civiliserade nationerna för längesedan varit eniga om, att tolkrätten förbjuder hvarje anstiftavde af eller uppmuntran till brott, äfven om de kunna vara af nytta under krigförandet. Inom Italiens press har tvisten om den Usedomska depeschen äfven blitvit till en kamp mellan enskilda personer och politiska partier, i det att den radikala venstern står på preussisk sida och i sina organer Riforma, Diritto o. s. v. häftigt angriper general Lamarmora, under det att de konservativa tidningarne taga honom i försvar. Tillika ha generalerna Cialdini och Fanti, hvilka år 1866 utkastat en annan operationsplan än Lamarmoras (de ville rycka fram genom det östliga Venetien), i broschyrer, som sägas hafva skrifvits under deras vägledning, angripit Lamarmoras hela krigförande såsom oöfverlagdt och odugligt. Hvad som uppenbarligen måste mest intressera utlandet uti hela denna strid, det är att få upplysning om, huruvida Lamarmora låtit sig ledes af hemliga instruktioner från Paris eller icke. De preussiska och en del af de engelska tidningarne beskylla neml. Lamarmora för, att han icke allenast på ordre af kejsar Napoleon hemlighållit den preussiska noten af d. 17 Juni 1866, utan äfven senare låtit sitt krigförande bero af kejsarens goda råd. Huru man nu än tänker om denna sak, så är dock så mycket klart, att den preussiska. planen om att lahdstiga i Dalmatien, revoltera Ungern och rycka fram till Wien icke allenast var högst ätventyrlig, utan äfven beräknad på att inveckla Lamarmoras armå i ett företag, som måste förefalla ytterst farligt, utan att kunna bringa Italien någon motsvarande fördel. Det visade sig också senare, att Preussen; i trots af sina omsorgsfulla studier i afseende på den ungerska frågan, märkligt misstagit sig i hänsyn till den stora lätthet, hvarmed Ungern enligt dess åsigt skulle kunna revoltera, mot sin furste. Förutom några forna Honvedssoldater från 1848 samt polackar och politiska flyktingar af alla nationaliteter, infunno sig inga rekryter till den Åungerska legion, som Preussen lät värfva i södra Schlesien, och dess upprop till den hedervärde böhmiska nationen och till de länge misshandlade ungrarne var af föga eller ingen verkan. Från England meddelas, att kejsar Napoleon, såsom ett bevis på sin höga personliga aktning och beundran för en män af Cobdens karakter och grundsatser, insändt ett bidrag om 1,000 fres till den komit, på hvars tillskyndelse Cobdens staty i Camden-town blifvit rest. Det första uppförandet af Disraelis skädespel Count Alaecos betecknas såsom förfeladt; dock synas politiska partimeningar hafva inblandat sig i publikens emottagande af stycket. Hertigen af Edinburgh skall i början af Oktober åter gå till sjös, på en resa omkring jorden, hvilken tros komma att omfatta ett. år och tio månader, I den lilla staden Doneraile på Irland uppträdde för några dagar sedan trenne främlingar, hvilka sågo mycket hemlighetsfulla ut. De i deras ego befintliga böcker, kartor och fotografiapparater ingåfvo den misstanken, alt de måste vara fenier. Polisen lät icke heller en så fet stek gå sig ur händerna, utan aflade ett spioneringsbesök hos främliagarne. Dessa voro mycket förekommande och gåtvo fredens vaktare alla möjliga upplysningar, af hvilka till deras stora förvirring framgick, att den ene af dessa förmenta fenier icke var någon annan än — Charles Dickens. Den expedition af tyskar, som i slutet af förlidet år drog ut från S. Leopoldo i Brasilien till upptäckande af silfvergrufvorna vid det fabelaktiga berget Tayo, har nu måst återvända med oförrättadt ärende. Man har visserligen lyckats finna Tayo, men icke kunnat upptäcka det ringaste spår af silfver. Senare Post. Frankrikes regering har begärt, att England skall utlemna eller utvisa den befl 2 Tal Pövat yvilken affatat dan färnt