Göteborgsposten – 10 augusti 1868, sida 1

Am —L—— —-— — Ja, i ert ställe skulle jag pressa af bolaget så mycket penningar som möjligt, sade hr Standish. — Ja, men jag erhöll ju egentligen ingen skada på banan? — Det är detsamma. Ni blef skadad på grund af jernbaneolyckan. Men när ni ej vill ha penningarne ...! Jag vände mig om, — Jag förmodar att jag har rättighet göra hvad jag vill. — Ja, Gudbevars; men ni gör mig orätt, om ni tror att jag ämnade kriticera era handlingar. Jag vill blott gerna vara er till nytta. Han talade allvarsamt; jag fattade hans hand och vi beslöto att resa tillsammans. — Jag vill ej veta mer än ni sjelf finner för godt att berätta mig; men jag kan dock måhända vara er till nytta alldenstund jag känner hufvudstaden fullkomligt. Vi hade just tid att gå in i en ku , som vi tillfölje af hr Standishs märkvärdiga inflytande fingo för oss sjelfva. Tåget gick och i det jag såg ut genom fönstret, upptäckte jag hr Bates som kom farande från hotellet och ut på perronen. Han hade ej upptäckt mig. — Är polisen efter er? frågade min reskamrat småleende. Nu är det för sent. — Nej, det var min förmyndare. — Jaså. I London kan ni telegrafera till honom. Men nu skola vi arbeta och ni tillåter ju att jag gör er ett par frågor? Han tog en lykta ur sin resväska och fästade den