Göteborgsposten – 7 augusti 1868, sida 1

— Vi frukta det; telegrafen förkunnar intot godt; tacka ni er Gud att ni slapp så lätt ifrån det. Ligg nu blott stilla; sof godt! Den lilla fliekan hade staunat qvar i rummet. — Hvad är det ni har der, Mary? — Medikamenter. — Jag heter för öfrigt Anna. — Nå, Anna, vill ni ej göra mig den tjensten att kasta bort medicamenterna, eller också kan ni gifva doktorn dem tillbaka. Jag är förskräckligt hungrig. Säg mig hvar jag är, hvem ni är, om jag kan få något att äta, hvad klockan är och för öfrigt allt hvad ni vet om olyckan på jerabanan. — Det är ej tio minuter sedan ni bröt upp dörren till första klassens väntsal. Mrs Pitcher som stär vid disken har ännu ej hemtat sig från sin förskräckelse. Alla menniskor i Bishopshope äro nu nere vid Langley; tåget från London kom nemligen straxt efter Stock, läkaren, och de togo allesammans med det. — Men hvar är jag egentligen? — Naturligtvis i jernvägshotellet. — Anna, jag är rysligt hungrig. — Ja, ehuru ni egentligen ej borde få något ännu, skall jag dock skaffa er litet att äta. Då hon kom tillbaka, berättade hon mig, att tåget med de döda och lemlästade var ankommet, och det lyckades mig först frampå morgonen att falla i sömn; så upptagna voro mina tankar af den timade olyckan, Nästa dag fann doktor Stock att jag var bättre. Han berättade mig att två af passagerarne dödats. Den ena