Göteborgsposten – 6 augusti 1868, sida 2

Från Utlandet. Under det åtskilliga af den sydtyska och sterrikiska pressens organer äro hugade att illgga de vid skyttefesten i Wien hållna pariotiska tal en betydelse, som om de vore olitiska händelser och ett ofelbart tecken till tt påbörjande omslag i Tysklands utveckling, er den preussiskt sinnade pressen deri icke något annat, än temligen oskyldiga hjerteutzxjutelser eller åtminstone alldeles oskadliga yttringar at öfvergående känslor och stämninsar. Men äfven om sesttalen icke kunna ha någon omedelbar praktisk verkan eller något nflytande på politikens gång, äro de likväl i närvarande fall bevis på en så stark och så allmän öfverensstämmelse bland millioner tyskar, att de neppeligen kunna vara alldeles likgiltiga för kabinettet i Berlin. Genom alla dessa tal går, så att säga blott en tanke: Tyskland måste omdanas på federativ grund, på en grundval som gör det möjligt, att deri upptaga alla tyska stammar, äfven den österrikiska. Tillochmed de tå nordtyska talare, som låtit höra sig vid festen, hafva så till vida ryckts med af den allmänna strömmen, att de uttalat sina lifligaste önskningar för en snar förening och sammansmältning mellan Norden och Södern. Några sydtyska talare bafva tillochmed sökt uppställa en bestämd plan för Tysklands politiska pånyttfödelse, neml. upprättandet af ett sydförbund med militärisk enhet och gemensamt folkparlament, hvilket då skulle utgöra sammanbindningslänken mellan det nordtyska förbundet och Osterrike. . Men omqvädet uti alla talen har varit detsamma: en protest mot den af Preussen år 1866 grundade militära enhetsstaten och ett försvar för de enskilda stammarnes sjelfbestämningsrätt. Åren 1848 och 1849 fördes uti Paulskyrkan mellan det lilltyska (preussiska) och stortyska partiet rörande Tysklands framtida organisation en långvarig kamp, hvilken efter österrikarnes utträde slutade med antagandet af en riksförfattning, enligt hvilken konungen at Preussen skulle bära kejsarkronan. Det lilltyska partiet segrade den gången, men utan något gagn för partiet, emedan Fredrik Wilhelm IV icke ville eller icke vågade mottaga kejsarkronan ur de frankfurtska deputerades händer. Under reaktionsåren 1850—60 fördlef partimotsatsen inom befolkningen densamma, men trängdes starkt åt sidan at den ständiga rivaliteten mellan Österrikes och Preussens regeringar. I Augusti 1863 gjorde kejsar Frans Josef på inrådan af sin dåvarande minister Schmerling ett försök att rekonstruera Tyskland på en ny federativ grundval, genom att sammankalla alla tyska furstar och konungar till Frankfurt och förelägga dem ett förslag till ny riksförfattning. Den österrikiske kejsarens förslag strandade mot konungens af Preussens bestämda protest, till hvilken äfven Baden anslöt sig. År 1866 förde slutligen rivaliteten mellan Preussen och Österrike, Åvapenbröderna från det så ärofulla kriget mot Danmark, till en våldsam sammandrabbning. Efter slaget vid Sadowa hette det: Genom Österrikes uteslutande är frågan om Tysklands politiska framtid lösi Den stortyska tanken, planan om Tysklands pånyttfödelse på federativ grund, är för alltid död med den gamla förbundsdagen. I det nordtyska förbundets författniag finnes grundvalen för hela Tysklands rekonstruktion. Inom den nordtyska riksdagen, i tullparlamentet, i den nationala pressen ha dessa satser upprepats oräkneliga gånger. Men den tederativa tanken är allt detta oaktadt icke död, den har lefvat upp igen och har i Wien funnit ett så starkt och enstämmigt uttryck, att man ovilkorligen måste gifva Thiers rätt, då han uti ett af sina sista tal inom den franska lagstiftande församlingen hänvisade på den tyska nationens federativa instinkt. Det skall i hvarje fall behöfvas en lång tids upptuktelse under de , preussiska institutionernas berradöme för att de tyska stammarne skola kunna förmås att finna sig uti en enhetsstat af sådan art, som den hvilken nu är organiserad i det nordtyska förbundet. Ty uti Preussens hegemoni fortfara åtminstone de sydtyska staterna att endast se den ena stammens oberättigade herravälde öfver den andra. Att denna stämning med öfverraskande styrka kommit till utbrott i Wien, deri ligger festens politiska betydelse. Det skulle likväl vara ett misskännande af förhållandena i Tyskland, om man trodde, att handling skulle följa omedelbart på dylika tal. De äro tillsvidare blott ett bidrag till att belysa den verkliga ställningen. : Från Frankrike och särskilt dess hufvudstad höra vi meddelas, hurusom utgifvarens at Lanterne, Rocheforis, popularitet stiger alltmer och mer. Han är nu så känd att massan ej längre kallar honom Rochelort, utan blott betecknar honom med Lui, och arbetarne tilltala hvarandra om Lördagarne 0 A4A hanna Ju Ä PR