Göteborgsposten – 6 augusti 1868, sida 1

dom om Sweatenham och kom genom ett par sidogator ned till jernvägsstationen utan att möta andra som jag kände än konditorn och vår portvakts hustru tillika med hennes lille son. Från det jag lemnade kollegiet och stod på perronen hade allt gått med en så svindlande hastighet att jag knappt hade tid att tänka, förrän jag hufvudstupa blef skjutsad in i en knypå och flög med extratåg till London. Tärningarne voro kastade. Jag befann mig tillsammans med en gammal dame, med en ung herre, som lyssnade till namnet Alfred, hvilken jag förut antog vara hennes son, men som sedermera visade sig vara hennes man, samt en vacker liten flicka som sof i ett hörn. Vi flögo framåt förbi vaktarstugor och signalposter, förbi stationsbyggningar med deras restaurationasalar, i hvilka unga damer med en oändlig mängd lockar skötte servisen, samt kommo allt närmare och närmare London. Der kunde man förtjena sitt bröd och vinna ära. Jag ville ej längre lefva på mina vänners godhet; jag ville öfverlemna Lough-na-Carra till deras omsorg som ej skulle göra mig någon orätt under min frånvaro, och sedan skulle jag någongång vända tillbaka från ett eller annat aflägset land med omätliga skatter och ett stolt namn för att åter höja min familjs sjunkna lycka. Jag skulle resa till Indien för att finna en viss ångrande qvinna, som skulle kasta sig i mina armar och dränka mina förebråelser i sina tårar. Vi skulle allesammans bli lyckliga. (Forts.)