spel, och den frågan gjordes: Huru kan man skilja sanningen från lögnen? — Derigenom att man låter dem båda gå genom samma dörr, svarade kejsaren; ni kan vara säker om, att lögnen alltid stiger först in. — I detsamma öppnades dörren och — Rouher och Pinard syntes i densamma. Hvardera utaf dem ville lemna företridet åt den andre, tills Pinard åberopade sig på sin yngre ålder och Rouher sålunda såsom den äldste först trädde in. Ett ohejdligt skratt, hvari äfven kejsaren deltog, helsade dem. Rouher skrattade naturligtvis med, utan att veta hvarför. Han skulle naturligtvis icke annars varit hofman. Hvad Lagucronnieres mission återigen angår, så är dess grundval redan gifven uti tvenne högst vigtiga aktstycken, i hvilken den franska regeringen med vanlig tydlighet och oförbehållsamhet angifvit sitt politiska program efter slaget vid Sadowa. Det ena är Lavalettes bekanta Septembercirkulär, i bvilket införlifningen af tillgränsande områden göres beroende af befolkningens egen önskan, det andra trontalet vid kamrarnes öppnande i Februari 1867, hvari det med hänvisning på ett af Napoleon I:stes yttrande på S:t Helena heter, att de områden och befolkningar, som en dålig politik eller omhvälfningar särskilt, måste återförenas, innan ett fast förbund mellan de europeiska staterna kan inträda. Det har flera gånger förljudits uti de i politikens irrgångar mera hemmastadda bladen, att belgiska regeringen brutit sin neutralitet genom att ingå militära förpligtelser gentemot Preussen. Det är åtminstone visst, att Preussen utöfvar en stark tryckning på konung Leopold, för att slita honom till sig. Faktiskt synes det emellertid vara, att nämnde konung mycket gerna lyssnar till Preussen. Men för Frankrike är det af synnerlig vigt att stå i ett godt törhållande till Belgien, hvarför det icke heller kan tillåta Belgiens ombildning till en preussisk förpost. Laguronniere skall utan tvifvel öfverbringa det förslag, hvarigenom någonting dylikt skall törhindras. Hurudant detta förslag är beskaffadt, vet man icke; men ryktet har genast varit framme och berättat om afslutandet af en franskbelgisk-holländsk allians. Det är möjligt, att nämnda förslag går i denna riktning, och märkligt är, att redan blotta ryktet framkallat en viss skräck i England, inom hvars parlament en i Frankrike mycket illa upptagen interpellation gjorts härom. Det är väsentligen England, som skapat konungariket Belgien, och särskilt Palmerston, hvilken sålde Polen för denna vattvällig, genom hvilken den sluge statsmannen trodde sig skapa en god förpost för England mot det allt annat än älskade Frankrike. För att göra denna förpost så mycket säkrare, ställde han den under en fras, som då ännu egde en viss klang, men nu förlorat sitt värde, och hvilken man behagade kalla: Europas garanti. I Frankrike har denna Englands skräck för blott ryktet om Frankrikes steg till Belgiens närmande väckt förargelse. Så som sakerna nu stå, skall Belgien under ett krig mellan Frankrike och Preussen, hvilket kan när som helst utbryta, icke kunna bibehålla den neutralitet; hvari det söker sitt skydd. Om det drages ötver till Preussen, skall Frankrike för sin egen säkerhet ej kunna hysa någon medömkan, utan måste då gifva sitt hela stöd åt den folkrörelse inom Belgien, som redan länge agiterat för landets införlifning i Frankrike. Kejsar Napoleon som nogsamt vet, att England skulle taga ett sådant steg mycket illa och kanske tillockmed icke tveka om att knyta allians med Preussen och Ryssland mot Frankrike — värre har man sett och Englands historia saknar ej exempel på dylika handlingar — vill undvika en dylik ytterlighet, som skulle kunna innebära en verklig fara, skickar till sin förtrogne Lagueronniere, för att på underhanalingarnes väg knyta Belgien så nära vid Frankrike, som tvenne dynastiers bestånd kan tillåta det, hvarigenom han vill betrygga sig emot dess ötvergång till Preussen i sarans stund. Till t-ygghet mot den ovilja och förbittring, hvaråt Preussen med anledning häraf skall gilva tritt lopp, erbjuder Napoleon konung Leopold Frankrikes bekydd i stället för den i och för sig temligen värdelösa europeiska garantien. Då England visar misshumör häröfver, är det icke underligt, om franska regeringens blad Constitutionel, läser lagen för de goda britterna, sägande: Hvad som synes oss kräfv uppmärksamhet, det är den omständigheten, att mr Otway har för afsigt att ställa en interpellation till ministeren angående detta rykte (om den fransk-belgiska alliansen). Sedan Englands vankelmodiga politik år 1866 bidrog till att framkalla en territorial och politisk ombildning uti en del af England, och sedan statsmännen i Ant iäranada karnnesrikat visat hrist nå färmäsgeller