Göteborgsposten – 4 augusti 1868, sida 2

gosses hela uppmärksamhet. Slutligen kom aftonbönen och vi skyndade till sofrummen samt gingo till sängs; men då ljuset i mitt rum varit släckt en halftimma, hörde jag att det ströks eld med en tändsticka och Rundle, min granne, ropade på mig och underrättade mig om att kalaset skulle börja. — Vi ha mutat Dowly med några skilling af dina penningar, och allt är i ordning nere i köket; kom bara med. Med dessa ord tog han en liten blindlykta från sitt skrin, tände den och förde mig, som i sjelfva verket alls icke längtade efter någon supå men som var för svag att säga nej, genom en lång gång ner till köket. Gasen var tänd, bordet dukadt, och mellan tenntallrikarne och skålarne upptäckte jag en mängd lifsmedel, bland hvilka en stor pastej, en omåttlig tårta, några varma korfvar och en kall höna mest föllo i ögonen. Gingerbier och fruktvin utgjorde dryckesvarorna. Gästerna bestodo af de stora gossar jag sett i öfversta ändan af rummet ofvanpå. De togo ej minsta notis om mig. I det Rundle satte sig ned kastade han en granskande blick på bordet. — Hvad är det för något, Winter? frågade han i vredgad något hviskande ton. Finns det inga ostron? Jag bryr mig f-n om någon supå, då jag ej kan få ostron. — Det var för många röster emot, min vän; dessutom skulle Pats penningar ej ha räckt till. Det nöje fen gosse har af att sitta vid en måltid består, som bekant är, hvarken i det behagliga sällskapet eller den glädtiga konversationen, och så allvarsamma som