Göteborgsposten – 31 juli 1868, sida 2

börja bruka min myndighet. Tvinga dig att resa vill jag ej, men jag vill råda dig att göra det, och när tiden kommer kunna vi båda vända hit tillbaka. Efter litet betänkande samtyckte jag till att lemna Lough-na-Carra. Jag gaf honom, som jag älskat så högt, min sista kyss, tusende minnen om hans kärleksfulla ömhet — om hans godhet mot mig — hans ensliga lif — om hans sorger och oförrätter stormade in på mig, och med brännande smärta tryckte jag mina läppar mot hans kalla kind och framstammade passionerade böner om tillgift för allt hvad jag gjort honom emot. Allt var förbi. Som närmaste slägting hade jag följt min gamle vän till grafven; alla grannarne kommo sjelfva eller sände sina vagnar; den romerst-katolske biskopen tillika med alla distriktets prester följde processionen till kyrkogårdsporten, och då jag satt i mitt rum och hörde ljudet af tallrikar och glas i den stora matsalen, der det serverades frukost till alla som följt min farfar till jorden, förekom det hela mig som en parodi på hvad vi nyligen upplefvat. Det var sorgliga dagar, under hvilka min sorg ständigt blef förnyad vid åsynen af hvart och ett litet föremål, som kunde påminna mig om den gamle mannen. Herr Bates blef qvar hos mig; han hade bråkat med att genomgå papper och räkningar, bränna upp bref, tala med kreditorer och lagkarlar. Huset och allt tjenstefolket luktade af svart flor, och tillochmed sommarsolen förmådde ej förjaga den blytunga sorgens sky, som uppfyllde rum