Göteborgsposten – 31 juli 1868, sida 2

loppet skall snart firas. Richebourg har en nevö (hr Fredriksson), som äfven är förlofvad med en fränka till enkan, mille Claire (m:ll Nerman). Denna senare är en ung flicka, som vill att man skall nästan bryta af sig nacken för uppfyllande af hennes nycker. Hennes fästman deremot tillhör vår tids unga män, som i lifvets början äro för trötta att finna behag i annat än hvilan i en chaise-longue, parerna på jockeyklubben eller det osunda dramat på någon förstadsteater. Richebourg, som vill vara ung, är deremot sjelfva uppmärksamheten mot Claire. Han klättrar uppför berg, för att hemta henne ett grässtrå; han låter spränga en häst för en bukett hvita törnrosor, som hon önskar sig. Claire måste naturligtvis jemföra sin fästman med Richebourg. Den förre förlorar på jemförelsen. En brytning uppstår, som slutar med en uppslagning å de båda ungas sida. Enkan, som sett sin fästmans lifliga manövrer för Claire, blir orolig. Nevöen, Edmond, finner henne mera passande för sig, än Claire, och erbjuder henne sin kärlek. Hon koketterar, Richebourg öfverraskar dem och bryter å sin sida förnöjd med henne. Partierna äro omvända. Richebourg förlofvar sig med Claire och Edmond med enkan — gubben med flickan och den unge mannen med den bedagade frun, då en hederlig onkel (hr Callmen) uppträder. Han är barndomsvän och skolkamrat med Richebourg, hvars ålder nu blir bekant för Claire. Be förebråelser, Richebourg derför gör onkeln, framkallade, så som de af hr Almlöf sades, en ihållande applåd. Man märker å ömse sidor det förvända i situationen och byter åter om partierna. Komedien är egentligen en persiflage mot våra dagars unga gubbar och spelades å samtliga de uppträdaades vägnar ledigt och lifligt, företrädesvis af hrr Almlöf och Fredriksson, af hvilka isynnerhet den förre var, vi äro frestade att säga, oöfverträfflig. Hvad angår Den hvita halsduken, som bildade programmets slutnummer och i hvilken vår publik hade nöjet att för första gången göra bekantskap med den unga skådespelerskan m:II Åberg, så bör den ses, för att man skall förstå, huru detta proverb kan blifva stående på repertoiren. Uttördt af m:ll Åberg samt hrr Fredriksson och Almlöf, är det emellertid en liten älsklig produkt, öfver hvilken isynnerhet den unga konstnärinnan genom sin fina qvinlighet breder ett doft af bjertlighet och behag, som kommer oss att glömma svagheterna i Öetaves (hr Fredrikssons) karakter och ej tillåter oss att hinna förarga ss öfver de här inlagda depraverade omdönen, som betjenten (hr Almlöf) behagar i den ena qvinnans närhet fälla öfver verlden och vilka onödigtvis smutsa -Den hvita halsluken. AAA— —