Göteborgsposten – 31 juli 1868, sida 1

var ju svag, nervös, exalterad, och var det ej möjligt att jag med min lifliga fantasi inbillade mig att ha sett en sjuk mans drömmar förverkligade? Jag ville emellertid ej släcka ljuset, och då dess låga rörde sig ostadigt för de luftströmmar, hvilka föranleddes af den börjande stormen, gåfvo skuggorna på väggen min fruktan ny näring. Mitt hjerta slog så häftigt att jag kunde höra det lika tydligt som om någon slagit på hufvudkudden. Åskans dofva mullrande och den skymt af månen som jag såg mellan springorna på fönsterluckorna voro mig välkomna i min ensamhet. Ju mera stormen brusade mot huset och regnet slog mot rutorna, desto lugnare kände jag mig; men jag var ej i stånd att falla i sömn. Jag föll i ett slags dvala, under hvilken jag drömde churu jag var vaken. Det förekom mig som om jag kunde se genom väggar och dörrar rakt in i min farfars rum. Hans sömn var orolig, han rörde beständigt händerna på dynan och dä och då sträckte han armarne i luften, medan han kastade sig fram och tillbaka på sin bädd. Plötsligt upptäckte jag en gestalt som liksom växte ut ur skuggan af hans kammardörr, bvilken blef öppnad af en osynlig hand; denna gestalt sväfvade framåt liksom ett töcken vid nattlampans svaga sken. Den antog efter hand ett bestämdare utseende allt efter som jag betraktade den. Jag såg en qvinnas ansigte — ett spöklikt, blekt ansigte, hvars tårfyllda ögon stirrade ut i rummet mellan massor af hvitt hår, medan gestalten höjde armarne som i den djupaste förtviflan. En åskknall skakade huset, och från korridoren hördes ett skärande anskri som tillochmed öfverröstade himlens åska. I ett