Göteborgsposten – 31 juli 1868, sida 1

Intet öga utom mitt hade sett gestalten, åtminstone lät min farfar ej märka att han gjort det. Han anmärkte tvärtom mycket lugnt: — Det är tid att gå till sängs; låtom oss nu se hvad verkan min medicin skall ha. Det rör sig underliga tankar i min hjerna, och den otäcka gamla Biddy har nog skickat mig en med henne beslägtad hexa som skall spöka för mig. Jag kysste den gamle mannens panna, skrutvade ner lampan, skyndade till mitt eget rum, låste dörren, och i det jag föll på knä bad jag himlen om beskydd. Min puls slog med feberaktig häftighet och då jag reste mig från min knäböjande ställning, skrek jag nästan högt af rädsla, ty det ödesdigra porträttet öfver min säng tycktes tå lif. För min förvirrade blick tycktes ansigtet röra sig och ett hånfullt småleende sväfva öfver den halföppna munnen. Jag fortfor att se rakt på målningen och fann snart att min upphetsade inbillningskraft framkallade dessa farhågor; men jag kunde likväl ej uthärda den tanken, att dessa ögon hela natten skulle kasta sin isande blick ned på mig. Jag steg derföre upp, tog med någon svårighet taflan från kroken och vände ansigtet mot väggen. Jag var en stor och stark gosse, som annars ej hyste någon vidskeplig fruktan eller brukade hängifva mig åt fantasier med undantag af dem, hvilka stodo i förbindelse med min frånvarande moder, som nu i sanning var förlorad för mig. Men just denna afton var jag gripen af förskräckelse — en hemlig obeskriflig och djup rädsla öfver hvad jag sett. Var jag vaken? Hade ej min farfar äfven sett det? Han