Göteborgsposten – 30 juli 1868, sida 1

tillbragte sina dagar vid kaminen i köket och som sof i trådgårdsmästarens hus. Hon brukade alltid åtfölja de båda andre upp, hufvudsakligen för att gifva luft åt sina suckar och sin klagan och för att se Åunge herrn, som hon kallade farfar, och lille Jacks barn samt föröfrigt för att underhålla doktorn med tal om sin rheumatism. Hvad den sistnämnda angår så skydde hon intet medel för att komma och tala med doktorn derom samt öfverföll honom af den anledningen på de mest otjenliga tider och ställen. Ej en gång hennes själasörjare, som efter vänlig öfverenskommelse med min farfar hållit ett litet förmaningstal för henne, kunde afhålla henne från att öfvervara protestanernas andakt, som hon kallade dem. — Det är ej för att höra på deras böner de stackrarne — den heliga jungfrun bevare mig derifrån, ers högvördighet, men när jag hela dagen igenom blifvit pinad och plågad i alla lemmar, så tycker jag att unge herrn kunde ge mig något på aftonen som kunde hjelpa mig af med gikten, och dessutom tager jag alltid litet vigvatten med mig in af fruktan för djefvulen och läser mina egna böner innan jag går till sängs — ja, det försäkrar jag ere högvördighet. Då Biddy såg mig med bönboken framför mig och upptäckte att doktorn gått, lade hon ej band på sina vredgade känslor. — Jag kan då aldrig få tala vid unge herrn, och ändock har jag varit så skral i dag att jag aldrig varit värre; allt som jag fick i flaskan har jag druckit ur hvarenda droppa. Kanske jag skulle bli hjelpt af era böner —