Göteborgsposten – 29 juli 1868, sida 2

träda med den arme, som han hade under sitt befäl, alldeles som om den icke varit något annat, än en preussisk hjelpkår. Man insåg i Berlin, att italienarne skulle använda alla sina krafter. på befriandet af Venetien, hvilket var i och för sig naturligt, alldenstund de just för detta ändamål gripit till vapen. Preussen ville, att italienarne skulle låta sästningsfyrkanten vara och framtränga till Donau, för att förena sig med dess trupper. För de preussiska generalerna var det lätt nog att töreslå detta, emedan de härigenom finge utsigt till bistånd på sin egen krigsskådeplats; men för Italien kunde en sådan operation hafva stora betänkligheter. Man motsåg i Preussen dessa invänningar och sökte förekomma dem. General Lamarmora kunde ju, hette det i depeschen, efterlemna observakårer vid fästningarne, och faran af ett infail i Österrike minskades i hög grad på grund al de egendomliga förhållandena. Med afseende härpå uttalade den preussiska regeringen sig sålunda: i Ur strategisk synpunkt skulle den italienska armåens marsch mot Wien visserligen kunna synas farlig; operationsskalan skulle synas alltför utsträckt och bjelpkällorna alltiör långt borta. Men alltsom man närmar sig den preussiska hären, blir faran mindre, och den slutliga segren blir mer och mer sannolik. Det finnes för ölrigt en ofelbar plan till att förskaffa de båda armerna den verksammaste kooperation på den gemensamma terrängen, och en sådan terräng erbjuder Ungern, Den preussiska regeringen bar nyligen gjort den ungerska frågan till föremål för en omsorgsfull undersökning, och hon har kommit till den öfvertygelsen, att detta land, om det på samma gång tages under armarne af Italien och Preussen, skall kunna tjena till att förena deras arm6Eer med hvarandra och lemna ett strategiskt stöd. Sänd t. ex. en stark expedition till Adriatiska Hafvets ostkust; en sådan expedition skulle alls icke försvaga hufvuohåren, emedan man till det mesta skulle kunna taga den ur de frivilligas leder och ställa den under general Garibaldis besål. Efter alla de upplysniogar, som den preussiska regeringen mottagit, skulle expeditionen finna det hjertligaste mottagande hos slaverna och ungrarne; den skulle betäcka flanken af den bär, som ryckte fram mot Wien, och ge denna utsigt till samverkan med dessa ofantliga trakter och til! alla deras bjelpkällor. Å andra sidan är det tydligt, att de kroatiska och de ungerska regementena i den Österrikiska hären snart skola vägra att strida emot armåer, hvilka mottagits såsom vänner i deras egna länder. Från norr och fran det preussiska Schlesiens gränser skulle en flygande kår, så vidt möjligt vore sammansatt al nationala elementer, kunna tränga in i Ungern och här förena sig med de italienska trupperna och med de nationala stridskrafter, som man helt säkert icke skulle dröja med att upprätta. Österrike skulle förlora, alltsom vi vunne, och de slag, som, då skulle bli riktade emot detsamma, skulle ej mera drabba dess yttersta delar, utan dess hjerta. Det är af alla dessa skäl den preussiska regeringen lägger så stor vigt vid den ungerska saken och vid ett kombineradt uppträdande på detta område med sin bundsförvandt Italien. Hon föreslår kabinettet i Florens att gemensamt med Preusson bestrida de nödiga omkostnaderna för att förbereda de angifoa expeditionernas emottagande och göra dem försäkrade om dessa länders medverkan. Etter det general Lamarmora i dep. kammaren uppläst hela denna depesch, ur hvilken vi meddelat några karakteristiska utdrag, uttalade han sig sålunda: Jag kan ej neka till, att detta aktstycke på ett pinsamt sått öfverraskade mig. Det var för sent att ändra de försoganden, som redan vidtagits i öfverensstämmelse med den italienska generalstabens fälttågsplan ; trupperna bade redan satt sig i rörelse och det var omöjligt att stanna dem eller förändra dislokationen. Ett meddelande af en sådan art som den preussiska noten var således på den punkt, der sakerna stodo, temligen besynnerligt, isynnerhet när dertill kom, att vi tvenne gånger förut anmodat kabinettet i Berlin om, att vi gemensamt skulle uppgöra en salstågsplan, utan att vi dock erhollo något svar härå. Man hade visserligen underrättat oss om, att en general skulle komma till Florens, och man hade tillochmed nämnt general Moltke; men ingen kom. Times och Köln. Zeit. halva förebrätt mig, att jag icke besvarade den preussiska noten. Det var med full afsigt jag betraktade den såsom icke existerande, och jag underlät tillochmed att göra mina kolleger bekanta med densamma, på det att icke någon rubbning måtte inträda i den plan, som redan blifvit uppgjord. Noten var affattad i sådana ordalag, dess högmodiga språk var så skärande och dess form så befallande, att det i bögsta grad förtröt mig, då jag läste den. Minnet af den ömsesidiga tillit och det tillmötesgående, som städse rådde mellan cheferna för de allierade kårerna på Krim, måste naturligtvis göra, att jag blef ännu smärtsammare berörd af den öfverlägsna ton, gom Preussen tycktes taga sig mot Italien. Sedan jag väl öfvervägt allt, beslöt jag derför att afhålla mig från att besvara detta aktstycke, i det jag beklagade att det blifvit skrifvet, och att man invigt tvenne kabinetter i en eventuel krigsplan. Denna plan kunde för öfrigt icke genomföras, och ur denna synpunkt var det preussiska meddelandet lyckligtvis icke synnerligen farligt. Att marschera med en arms från Mincio till Etsch genom fästningsfyrkanten, då den håtfles besatt af en flentlig styrka, är en omöjlighet; de, som känna de topografiska förhållandena, skola utan tvekan hålla med mig i detta påstående. Genom ett oförklarligt sammanträffande hade emellertid den österrikiska generalstaben betraktat just det, som af alla ansågs för en absolut omöjlighet, såsom en från vår sida antagen plan. Det var från denna oriktiga åsigt, det vill säga denna tro på, att den italienska hären djerft inlålit sig på en marsch genom fästningsfyrkanten, som erkehertig Albrecht hemtade ingifvelsen till sin dubbla manöver, i det han först utrymde hela området mellan de fyra fästningarne, men derefter vände om igen och d. 24 Juni öfverraskade den kongl. armeen såväl i flanken som ryggen. I hänsyn till slaget vid Custozza, hvars utgång alla känna, skall jag inskränka mig till att förklara, det italienarne vid detta tillfälle tappert stredo mot öfverlägsna krafter och att fienden sjelf gifvit dem sitt erkännande. För min personliga del påstår jag, att ingen annan general hannat undar sarma Aamotäindioshatar