Göteborgsposten – 28 juli 1868, sida 2

den af en lättsinnig och beräknande qvinna, som stod i begrepp att lemna sitt barn och som redan beredde sig att gifta sig med en främling, då hennes man, om hvilken hon skrifvit så lättsinnigt, ännu knappt hunnit kallna i sin graf. Kunde det vara denna mor, hvars bild för mig parit lika helig som .... Tanken var förfärlig. Det var tyst i rummet; de båda gamla männen suto i skuggan vid bordet, medan jag stod vid fönstret för att uppfånga det sista försvinnande ljuset. — Men hvar var det då egentligen som min mor drunknade, farfar, och hvad betyder allt detta? Jag har flera gånger sett på kartan, men kan ej bli klok på det. Min mor led ju dock skeppsbrott, eller hur? Min farfar reste sig från sin stol och gick bort till mig; han lade sin hand på min skuldra och yttrade med sakta röst: — Blott några få af oss känna hela sanningen och det var också min afsigt att ha dolt den för dig. Det är ej underligt att du ej kan se klart in i denna mörka historia. Din mor, min älskade gosse, var — så ondt det gör mig att säga det — ej din far värdig och är ej heller värd din kärlek. Rygga nu ej tillbaka för att höra sanningen. Man säger att hon af naturen är rätt mycket begåfvad, men i dessa bref finnes lika mycket ungdomlig dårskap som hjertlöshet, Hon ruinerade din far och både du och jag ha blifvit indragna i hans ruin, min stackars gosse. Fattar du ej ännu att det icke var din. mer, som böljan spolade bort från Ross-shires däck?