Göteborgsposten – 24 juli 1868, sida 2

nom nu. Han är gammal nog för att få veta sanningen. Kalla in honom. Ifall ni så vill, skall jag gå härifrån och lomna er allena med honom. Jag stod vid dörren, mitt hjerta klappade häftigt, mina läppar öppnade sig och mitt bröst häfdes. Min farfars stämma var upprörd och hviskande. — Ja, Bates, han skall nog få veta alltsammans innan jag går bort; men hvarför så snart? Hvarför skulle vi redan kasta en skugga in i hans lif? Den stsckars gossen har redan sorger nog. Jag trädde in i rummet och sade så lugnt jag kunde: — Farfar, jag kan bättre uthärda allt än se dig sjuk och lidande under detta eviga tillstånd af tvifvel och fruktan. Pröfva mig och du skall få se, att jag kan uthärda det. Jag är stark och frisk och ifall du har något att säga mig, så känner jag utt det är bättre för mig att jag får veta det nu. Min farfars ansigte hade ett något förvirradt och obestämdt uttryck. Herr Bates, som satt och höll sitt vinglas framför ögat, betraktade den negående solens strålar genom det röda vinet deri. — Derom är intet tvifvel min gamle vän; Terence går uu i sitt fjortonde år och är stor och stark för sin ålder. Förr eller senare skall hemligheten slippa fram, och gossen har redan en förnimmelse af att det existerar en hemlighet. — Godt! godt! hviskade den gamle mannen. Terry, gå in i mitt rum och hemta hit min lilla skrifpulpet. Den gamla messingsbeslagna skrifpulpeten af rosen