Göteborgsposten – 24 juli 1868, sida 2

sina krafter tillbaka försvunno och han förhlef invalid. Hans anletsdrag hade åter untagit sin gamla form; han kunde gå och bruka sin arm, men hans hålluiug var vacklande, och det låg en viss drömmande melunkoli i hans blick och hela hans uttryck. Jag lado märke till att tjenstefolket var liksom smittadt af samma sorgbundenhet. Sedan posten anländt, tycktes emellertid min farfar vara mer än någonsin betryckt och förblef i sitt rum, der han genomsökte bref och papper. Många underliga besökande kommo hem, hvilka talade med honom i enrum och åter försvunno. Familjens lagkarl, herr Bates, blef hos oss i flere dagar och hade långa sammankomster med advokaten i Kilmoyle. Luften var uppfylld af hemligheter, hvilka liksom tyngde på oss alla, och ofta upptäckte jag att min farfars öga hvilade på mig med ett sådant uttryck af sorg och medlidande, att jag blef rädd för att en förfärlig olycka sväfvade öfver mitt hufvud. Jag smög mig ofta bort till mitt lilla rum för att grubbla öfver, hvad allt detta skulle betyda och för att betrakta kopian af min mors porträtt som hängde öfver min säng. Och när så de tankar, som spelade en så stor roll i min tillvaro, riktigt uppfyllde mig, gick jag ner till det stora skumma rummet och stirrade på originalporträttet af henne, som jag älskade så högt utan att ha sett eller kännt. Det var en sommarafton och min farfar satt och talade med herr Bates efter middagen. Jag hade just kommit tillbaka från en utflygt utefter floden och gick genom förstugan, då jag hörde herr Bates säga: — Jag skulle i ert ställe berätta alltsammans för ho