skade honom välkommen och alla hurrade då de sågo honom i vagnen. Men då han steg ur och linkade bort till ekipaget från Lough na-Carra, blefvo alla tysta och det gick en suck-af medlidande genom hopen. Hau hade också förändrat sig mycket. Dessa små bevis på sympati och vördnad voro för mycket för hans försvagade nerver, och då grannar och underlydande trängde sig fram för att skaka hans hand, kände jag hans lama arm darra på min och såg tårarne smyga sig utför hans kinder. — Tack! tusen tack, allesammans! Ni se att jag fört honom hem med mig, och när jag nu får litet krafter, så skola vi måhända ännu en gång få litet glädje på Loughna-Carra. Under församlingens rop satte de gamla hästarne sig i rörelse genom hufvudgatan. Den gamle mannen och jag suto på samma säte, medan Dan styrde vagnen mellan griserna och barnen och svängde upp framför förstugudörrn, hvarest allt tjenstefolket stod samladt för att helsa på sin herre. Jag kunde ej annat än känna mig sjelf skyldig, och de samvetsagg jag kände förökades vid de förebrående blickar, hvilka våra grannar, som det förekom mig, kastade på mig.