Göteborgsposten – 21 juli 1868, sida 2

Från Utlandet. Det är märkligt att finna huruledes hvarje makt, som är dömd till undergång, alltid missbrukar de krafter den ännu har qvar till sitt förfogande, men ännu egendomligare är det att se, hurusom just dessa maktmissbruk tjena till att ytterligare undergräfva de grundvalar, hvarpå dess tillvaro var byggd. Det tydligaste beviset härpå är påfvedömet. För hvarje tumsbredd det förlorar, för hvar och en illusion — och på illusioner är det som den okristliga delen af dess lära stödt sig — som försvinner hos de troende, blir denna makt, som nu blott är en anakronism, allt mera förbittrad, uppträder allt mera djerft och hänsynslöst mot tidsandan, som dock alltid skall vinna segern. Sålunda har, såsom vi flera gånger omnämnt, påfven på ett högst oförsynt sätt sökt blanda sig i de beslut, som i Österrike på senare tiden tattats angående religionsfriheten, och det sista beviset härpå har varit den sista påfliga s. k. allokutionen. Med anledning af denna allokution och för att protestera mot densamma hölls d. 15 d:s i Schwenders Collosseum i Wien en folkförsamling, sammankallad af en förening för folkrättens skydd, hvilken församling var bevistad af 3,000 personer. De skarpa utfall, som af en talare gjordes mot biskoparne, föranledde en poliskommissarie att hos ordföranden göra sig underrättad om talarens adress. Då ordföranden icke kunde lemna någon underrättelse härom och talaren redan lemnat tribunen, förklarade poliskommissarien ordföranden ansvarig för talarens uttryck. Trots detta förfarande, som smakar något at det gamla despotsystemet inom Österrike, fortsattes dock mötet. En hr Masaidek uppträdde sålunda och föreläste de mustigaste ställena i allokutionen samt utropade: I allas namn, i 25 millioner katolikers namn förklara vi allokutionen vara af noll och intet värde — i kristendomens namn, i stiftarens af den kristliga religionens namn sönderrifva vi denna allokution. Vid dessa sista ord sönderref talaren det blad, ur hvilket han föreläst allokutionen. Denna demonstration blef upptagen med stormande bifall, hvilket tre gånger upprepades. Den resolution, som förelades af sällskapet för folkrättens skydd blef enhälligt antagen. Från Tyskland äro för öfrigt nyheterna magra. Visserligen heter det från Preussen, att Provincial-Corresp. nu ändtligen lemnat några meddelanden angående esjelfförvaltningen inom provinserna, hvilket ännu är ett önskningsmål inom Preussen. Hela tidningens artikel är dock hållen i en så invecklad stil, att man har svårt för att få en klar bild af hvad regeringen i detta afseende verkligen vill, något som troligen också är afsigten. En liten rolig förvaltningsaffär berättas sör öfrigt från Preussen. Det är nemligen icke nog med att Preussiska staten på Åurgermaniskt vis äter upp så många småstater i dess närhet som möjligt, på samma urgermaniska sätt söker äfven den enskilde germanen att af Bismarcks statsinstitutioner bereda sig så stor fördel som möjligt. Och deraf har det kommit sig, att då postförvaltningen hit