Göteborgsposten – 21 juli 1868, sida 2

Det var en förskräcklig natt; vinden tjöt, skeppet gungade och rårna knakade, men Window gnuggade händerna och mumlade: — Vi kunna kanske taga henne ännu ! — Jag tror, Gud blelpe mig, att hon går tillbaka till Amerika igen, grymtade den gamle sjömannen vid rodret; vi få nog gifva oss ut och muntra oss litet i Atlanten, min unga herro! Då det blef morgon, var skonerten ännu på samma afstånd. — Vjåtte f-n taga henne, sade Tiller; jag hade hellre sett om hon hade varit borta. Antag nu också att Merlin skulle komma till sidan af henne, så är det ju ej möjligt att i detta väder komma ombord på skonerten, och löjtnanten vågar sig helt säkert ej att skjuta henne i sank. Han blef afbruten i sina betraktelser af Window, som stack hufvudet in genom kajutdörren. — Nu har hon hissat amerikansk flagg, Tiller; men det är bara på trots, Driscoll skall nog få visa sina papper. — Ja, det är godt och väl, men ha vi rätt att fordra detta härute i öppna sjön? Kom ihåg att Merlin blott är en tullkryssare. — Ja, det gör mig detsamma, anmärkte Window och bet ihop tänderna. Men stormen blef snart en fullkomlig orkan, så att tillochmed Windov insåg att det var galenskap att fortsätta. (Forts.)