Göteborgsposten – 21 juli 1868, sida 1

dörrar. Jag var en god simmare och så snart jag öfvervunnit den första förvirringen, började jag arbeta mig upp mot det grönaktiga ljusskenet öfver mig. Men plötsligt lägger sig något öfver mig som en mur, och jag blir nedtryckt, ned i det förfärliga vattnet! — Du var nära att gå till botten, jag kunde ej se dig då jag dykade, och jag tror aldrig att jag blifvit så glad i hela mitt lif, som då det ropades från kuttern att de fått tag i dig. Hvad skulle jag ha gjort om du ej blifvit räddad? Ja, hvad skulle din farfar och alla dina vänner ha gjort, ifall du omkommit här midtför näsan på mig? Gud vare lofvad att det gick som det gjorde; men jag svär på att jag aldrig i mitt lif skall taga man, qvinna eller barn med ut på en kryssning. Det var Jack Window som talade, under det han satt vid sidan af min bädd. Jag hade dykat upp vid sidan af kuttern, men Merlin, som rallade öfver, tryckte mig åter ned i vattnet, så att jag kom upp nästan liflös först då skeppet pressades upp på motsatta sidan. En af sjöfolket fick lyckligtvis fatt i mig med en båtshake och halade upp mig på däcket, hvarest jag rullades och gneds, fick cognac och invirades i täcken, tills jag började att återfå sansen. — Och nu må vi se huru vi bäst skola ställa till, sade Jack, som satt med sin hand i min och armen under sitt hufvud. Kommendören, som vi kalla honom, kunde icke vänta, eljest hade jag öfverlemnat dig i hans vård och låtit honom föra dig tillbaka till doktor Ball. Vi gå