Göteborgsposten – 21 juli 1868, sida 1

EeWA — — — — sultater, till hvilka han genom tålmodiga och omsorgsfulla lärares handledning och sin egen inneboende energi kommit på den jemförelsevis korta tiden af 8 år. Förmedelst en räknetafla med rörliga typer visade han sin skicklighet såväl i quatuor species som sortoch bråkräkning. Följde så en kurs i geografien på jordglob och karta öfver Sverige och Norge, båda naturligtvis i relief. Med en förvånande snabbhet och noggrannhet utpekade han på den förra de mest olika belägna punkter på jordklotet, såsom t. ex. Stockholm, Newyork, Neapel, Melbourne o. 8. v. Ännu mera sällsamt förekom det, då han på samma glob noggrannt utpekade den väg engelska armåen måste taga för att komma från England till Abyssinien. På lärarens frågor afgaf han medelst teckenspråket korrekta svar ur svenska historien (de svenska konungar, hvilka mest behagat honom, nämnde han i följande ordning: Gustaf I, Gustaf II Adolf, Carl IX och Carl XIV Johan). Då någon bad honom utpeka Rom på globen. gjorde han det genast, men brast dervid plötsligt ut i ett muntert skratt och började teckna åt läraren, som straxt öfversatte hans naiva ide-association, hvilken lydde ungefär så här: I Rom ja, der bor påfven, den stackarn, men honom skall väl snart Garibaldi köra bort! Förmedelst en särdeles sinnrikt konstruerad skriflineal skref han å pappersremsor med en vacker handstil åtskilliga sentenser, tillkännagifvande en blid och from natur, hvilka utdelades bland åskådarne. Å ett planetarium ådagalade han, atehan icke heller var främmande för astronomien, kortligen, denne unge man, som fullkomligt saknar 3:ne af menniskans förnämsta sinnen, visade sig vara i besittning af ett kunskapsförråd, hvilket mången bland hans af naturen lyckligare lottade medmenniskor skulle kunna afundas honom. Hvilken källa till inre tillfredsställelse för den vänlige, outtröttlige läraren vid hans sida, hvilken bländande stråle i den mörka natt som eljest skulle omgett honom sjelf! I sanning, aldrig ha vi bevittnat en uppvisning, som mera varit egnad att uppväcka medvetande om och beundran för den rika fond af kärlek, tålighet och intelligens, som Gud nedlagt i menniskonaturen. ; Magnus Olsson är en mörklagd, starkt byggd, undersätsig yngling med ett godt, alldeles icke obehagligt utseende. Hans ansigte företer icke denna sorgliga anblick af slöhet och nedslagenhet, som understundom påträflas hos blinda och döfstumma. Han ser tvärtom klok och tänkande ut; då och då upplyses hans anletsdrag af ett blidt småleende. Då, för att begagna hans lärares egna ord, en så vanlottad varelses utveckling till den ovanliga höjd af bildning, hvartill han hunnit, hör till det sällsynta och underbara, torde en kort skildring deraf icke vara utan sitt värde för såväl menniskovännen som vetenskapsmannen: Magnus Olsson söddes i Lima socken i Dalarne d. 20 Nov. 1844. Föråldrarne åro der bosatt bondfolk. Han var från födseln ett friskt och lifligt barn, som med omsorg sköttes af modren; på 7:de året föll han dock i en svår sjukdom, hvilken höll honom vid sängen i 16 veckor och förde honom nära döden. Alltefter som han tillfrisknade från denna sjukdom, som modren menat varit skurlakansfeber, men andra åter nervfeber, förmärktes han ha mistat sina ögons ljus jemte hörseln och tallormågan. Åtiervinnande helsan hade han dock sörlorat dessa sinnen utan att ha blifvit oförsigtigt behandlad. Intet försök lärer vidtagits till hans botande, hvarken någon profkur vid lasarett eller på annat sätt. Läkare boende på 10 mils afständ från hans hem har väl någon gång rådfrågats, men inga medikamenter ba varit använda, då den olycklige gossen ansetts svårligen kunna igenfå hvad ban i sjukdomen förlorat. Före densamma både hörde han väl och talade ganska bra för sin ålder samt kunde läsa a-b-c, och något innantill. År 1859 i Oktober, sålunda vid nära 15 års ålder blef ban intagen vid institutet för döfstumma och blinda å Manilla och kunde då hvarken förnimma menniskoröst eller utsäga något ord; det enda medel han hade för att meddela sig med andra var teckenspråket, som då naturligtvis ännu var hos honom föga utveckladt, men antydde en snabb uppfattningsförmåga och ett inneboende lifligt begär att komma i beröring med den honom omgifvande verlden och lära känna densamma. Straxt efter sin ankomst började han sysgelsättas med räkning med tillhjelp af med upphöjda siffror inrättade räknetaflor. Vecka efter vecka sortgick sedermera hans utveckling med en förvånande 1 O ((. mar UMAAISO