och Maurices blick blef giftdroppen i min. Då Jag berättade honom om min lilla utflygt, såg han upp från den påse han stoppat full och sade: — Det tänkte jag just; men du kunde gerna ha sagt mig det litet förut. Just som jag är färdig att njuta den enda smula glädje som jag skulle ha, alltsedan jag kom hit till detta otäcka ställe, så löper du ifrån mig. Det finnes ingen annan som jag kan taga med i stället. Så der! Han tog påsen, slängde den mot väggen och brast i tårar, medan det blodröda stänket af körsbärsvinet och syltsakerna antydde den förödelse han gjort. Jag tog afsked i det jag tänkte efter om jag likväl ej uppfört mig mycket egoistiskt mot den stackars Maurice, samt mycket bedröfvad öfver syltsakerna och körsbärsvinet. — Ja, min gosse, det skall bli litet sjögång då vi komma ut i viken; men det blåser blott obetydligt och vi skola göra ett slag ned mot Arklow, så kan du måhända få se litet af det slags tidsfördrif du tycker så mycket om. — Finns det hvalar der? frågade jag ifrigt. Det finns ju engelska hvalar och jag inser ej hvarföre det ej äfven skulle finnas irländska. — Hvalar? Nej, min gosse, men der finnas flera hajar än jag tycker om — smuglare, menar jag, och då jag för ett kongligt kryssfartyg, så måste jag passa på dem. Det skall vara en fördömd skonert, lastad med amerikansk tobak och fransk cognac, som slapp in häremellan och Arklow. Stubbs, som sbade kuttern före mig, kom bort af samma anleding, och nu har jag fått kommandot för att om. möj