Göteborgsposten – 17 juli 1868, sida 2

Am UH HuHHLMr-—::2 eo ——— ——— ksk— honom mäste man rätta sig efter. Hvad säger din far om det? — Min far är död, han dog i Indien för många år sedan då jag var helt liten. — Och mamma håller naturligtvis med farfar, eller hur? — Det vet jag ej. Jag har ej sett min mor. Det förmodas att hon är död, men jag tror det cj. Vi hade gutt vid hvarandras sida under det vi samtalade. Men da jag yttrade dessa ord, vände min följeslagare sig plötsligt om med förvåningen målad på sitt ärliga bruna ansigte. — Nej, stopp litet! Hur var det du sade, jag kunde ej riktigt förstå det. Du har ej sett din mor, och det förmodas att hon är död, men du tror det ej! Det är en egendomlig historia, min gosse. — Ja, den är egendomlig. Alla menniskor tror att min mor drunknade på resan från Indien, men jag känner — jag känner det här, sade jag och lade handen på hjertat, att hon lefver och att jag skall få se henne. — Jag vill bli fördömd om jag riktigt kan förstå dethär. Du vill sålunda ej tro att din mor är nere mellan — hm — jag menar att hon är drunknad? tillade han med ett älskvärdt uttryck i sina stora runda ögon. Men hvarföre tror du det ej, då alla andra menniskor påstå det? — Derföre att ingen egentligen kan vara riktigt säker på det. Då skeppet törnade på, blef hon bortspolad af däcket tillika med många andra, och man påstår att hon drunknade. Men skeppet var i närheten af en ö, i närheten af Les Basses klipporna straxt invid Ceylons kust.