Göteborgsposten – 16 juli 1868, sida 2

Från Utlandet. En belgisk tidning meddelar att i London hållits en sammankomst mellan flera dervarande flyktingar, hvarvid man beslutat mörda Napoleon III och begå andra liknande skräckdåd. Koln. Zeit. medgifver, att en dylik sammankomst antagligen egt rum, att den bekante Felix Pyat dervid för ordet och att Hera tal hållits angående det önskvärda i, att fransmännens kejsare finge ett förtidigt slut. Pyat är en tvillingbroder till Marcus Junius Brutus, och har aldrig gjort någon hemlighet af sin motvilja mot oinskränkta monarker och af sina åsigter om konungamord och konungamördare. Det har blifvit hans andra natur att konspirera. — Dock tror Köln. 2eit., att denna blodiga konspiration har ingenting att betyda och att kejsar Napoleon III kan vara ganska lugn. Vi hoppas så, vi med, och vi hoppas det i Europas sanna intresse, ty finnes det någon, som genom en klok politik skall veta att åter gifva de mindre, oberoende staterna säkerhet, så är det Napoleon III; är det någon, som skall till sist i grunden kringskära det verldsliga påfvedömet, så är det han, om han än icke hittills ansett tiden vara dertill inne. I afseende på påfvedömet har franske kultusministern Baroche inom lagstiftande kåren förklarat, med anledning af interpellationer rörande inbjudningen till det ekumeniska mötet i Rom, att regeringen ej kunde redan nu afgifva bestämda förklaringar angående detsamma. Hennes ställning är för ötrigt gifven deri, att hon vakar öfver religionens intressen i öfverensstämmelse med konkordatet, och att hon hyllar principerna af 1789, hvilka garantera trosoch samvetsfriheten i FrankrikeHan fortfor: Det är en naturlig sak, att regeringen ej hyllar de åsigter, som uttalais i den påfliga syllabus, eller öfverhufvud stämmer öfverens med det ultramontana partiet, och man fäster vanligen alltför stor vigt vid dessa demonstrationer. Det är i vår tid erkändt, att alla meuingar böra ha frihet att komma fram, om friheten icke urartar till tygellöshet, och man kan derför ej heller förmena ultramontanerna, att de framställa sina äsigter; men hvad som icke bör eller skall bli tillåtet, det är, att de söka göra sig allevaherrskande med tillhjelp af tvång. Man öfverdrifver äfven farorna från den ultramontana agitationen, ty det är långtifrån, att det franska presterskapet ansluter sig till densamma, Man har sagt, att hela det franska presterskapet är genomträngdt af vissa principer och att biskoparne sjelfva öppet bekänna sig till dem, i trots af våra institutioner. Men det för