Göteborgsposten – 14 juli 1868, sida 2

calla resan till den stad, ste i hela verlden, litet Cluskey bevis på sin mig den tolf timmars lunga och hvilken i min tanke var den ski ledsam. Vid hvarje station vighet genom alt springa upp fran sitt säte och hoppa rakt ner till marken, och vid hvarje station kom han troget med ett glus whisky och vatten till en passagerare inuti. . — Orversten har förskräckligt dålig mage i dag, herr Tunks, sade han och blinkade; det är den sjunde som han tagit sig sedan i morse, stackars man. Senare på dagen hörde vi, att den omtalte passageraren sjöng med en temligen sprucken stämma, och då vi gjorde halt för att äta middag, såg jag en lång gammal mon med ett väl rakadt och mycket rödt ansigte, hvilken med stor värdighet ansträngde sig för att hålla jemnvigten medan han steg ur. Han hade ett par grå ögon som rullade omkriag i sina fuktiga tördjupningar, liksom om de voro satta i sprit. — Hvad tusan vill detta säga? ropade han vredgad; du förstår ju ej att köra. Jag vill bli fördömd om jag ej skall få dig afskedad. Herr Tunks inskränkte sig till att grymta och öfversten, som stirrade på honom med den yttersta grad af stränghet under det han vankade af mot krogdörrn, hotade honom med knuten näfve samt återtog : — Jag skall ställa om att du får ditt afsked, lika visst som jag heter Finucane, hvarefter han rätade ut sig och gick vidare, balancerande med kroppen som om han skulle gått på lina.