Göteborgsposten – 14 juli 1868, sida 1

— Verkligen, Maurice? Hur kom det då i deras händer? — Jo, och allt det land som hör till Lougn-na-Carra och allt det land du kan se från kilmoyle till höjderna nere vid sjön har också varit vårt. Pappa har det alltsammans utmärkt på en karta. — Men du sade mig ej huru ni blefvo af med det. Jag har alltid trott att Bradyerna egt Lough-na-Carra och mycket mera dertill. — Det kan väl hända; men nu skall jag berätta dig hvad pappa säger, och ehuru han är fattig är det dock ingen som någonsin vågat säga att han ljugit. Min stamfar kom hit öfver med Strongbow, och han fick, Gud vet huru mycket af det vestliga Irland; — men det har alltsammans blifvit stulet ifrån oss. — Ja, men Manrice, du vet äfven att din stamfar tog det ifrån en eller annan — kanhända en fattig irländsk höfding — jag tror att vi äro irländare. Hvem kan veta om ej ni tagit landet från oss? — Ja, kanhända. Vi kämpade för det och vunno det, och det tycker jag är det bästa sättet. Men med tillhjelp af lagarne och religionen röfvade de det ifrån oss, och det enda sättet att få igen det är att slåss om det. Vet du, utbrast han i vred ton, att vi blefvo straffade för det vi höllo med vår laglige konung och blefvo kallade upprorsmakare och Åbaptister af do förrädare, som voro lyckligare än vi. — Ja men, Maurice, förutsatt nu att vi skulle fortfara att slåss, så blefve det ju aldrig fred. Ifall ni kunde