Göteborgsposten – 14 juli 1868, sida 1

——————— pade det i min ficka innanför öfverrocken. Då jag slog upp ögonen, satt Maurice och såg på mig med sina mörka ögon och med ett förunderligt uttryck; men han sade ingenting. Det roade mig att åka. Den friska luften gjorde mig godt och det var vackert att se så långt utöfver det flacka landskapet, hvarest Shannon flöt fram, begränsad uf de blå höjderna. Jag hade nu på allvar lemnat mitt hem, allt var nytt för mig. Då och då ropade kusken ett och annat till oss öfver de högar af reseffekter, bakom hvilka han satt. — Der ligger herr Joices egendom — der långt borta kunna ni se Blackeastle — ligg märke till det runda tornet der, som är bygdt af danskarne, fastän doktorn siger att det var kristna som gjorde det. Nu komma vi till: Ballyduff; det är f-n hvilken mängd af grisar som äro samlade der; man kan nästan ej komma fram för dem. Ett solo på hornet varnade grisarne och deras egare för den kommande faran, och vi körde igenom Ballyduff, utan något missöde, ehuru hr Tunks grymtade af alla krafter och grisarne grymtade och jemrade sig, då de med pisksmällar skrämdes upp från sina behagliga platser. Vi hade hunnit igenom byn, då Maurice, som hittills varit tyst, sade: — Besöker du ofta Desmonds? — Emellanåt ; än du? Jag har ej sett dig der. — Nej, vi äro ej der ofta. Pappa och sir Richard kunna ej komma riktigt öfverens. De ha haft saker inför rätta och grälat om politiken. Du skall veta att allt det land som Desmonds eger en gång varit vårt.