Göteborgsposten – 14 juli 1868, sida 1

så sir Richards land med våld, så skulle han ju försöka att få igen det med våld. — Fred! — jag vill heller ej ha fred! Jag sätter alldeles ej värde på att ega något som jag ej har i kraft af min egen styrka. Vi ha allesammans, säger min far eröfrat Irland under Strongbow för oss sjelfva och ej för kungen. Det har både Butlers, Geraldines, Desmonds, Bourkes, Prendergasts, Cogans och Laurences; några af dem ha lyckats att behålla sin egendom, ja tillochmed att laga andras, som ej ville krypa för engelsmännen. Och engelsmännen fingo oss att slåss och stiftade lagar, som voro beräknade på att undertrycka oss, tills de gjorde oss lika eländiga som karlen der. Under det han talade pekade han på en bonde, som kom drifvande en gris framför sig och som höll åt sidan för att låta deligensen passera. På sitt hufvud bar han något som liknade en söndrig svart kastrull ; hans rock bestod af en oändlig mängd lappar, som ingen konst kunde ha gjort till ett riktigt sammanhängande klädningsstycke och igenom refvorna var en trasig väst synlig, innanför hvilken man kunde se en iturifven skjorta; den nedre delen af hans person, som ändade i ett par bara, blåröda fötter, var ofullkomligt betäckt af ett par tjocka bomullsbenkläder, som voro lapyade och sönderrifna och som gjorde ett misslyckadt försök att förena sig med ett par fotlösa yllestrumpor. Han tycktes dock vara vid ett förträffligt lynne och kastade sin käpp upp i vädret samt fångade den med ena handen, medan han med den andra