Göteborgsposten – 13 juli 1868, sida 2

det ej min skull; men jag vill ej ha stryk för det som ej är min skull — men hvad har du der ? En karl hade just burit in en låda och ställde den upp mot väggen i närheten af våra saker. — Det är min mors porträtt, svarade jag; det skall jag ha med mig till Dublin. — Ja, men du skall väl ej ha det med i skolan, sade Maurice; alla de andra gossarne skulle ju skratta åt dig. — Det är mig alldeles likgiltigt, låt dem göra det, jag bryr mig ej det ringaste derom. Der är diligensen. De fyra hästarne med sträckta halsar, utvidgade näsborrar och rykande af svett fördes in i stallet, och kusken, herr Tunks, satt och betraktade oss öfver kanten af ett glas spiritus, i det hans röda ansigte liksom dykade upp ur en stor halsduk och hans grå kappa med de många slagen lät oss få se en skymt af den röda rocken med gula snören, som uppväckte en så allmän beundran på vär gen i vackert väder. Nu var det enda synliga tecknet på hans värdighet som kunglig tjenare ett bredt guldband om hans något medtagna bredskyggiga hatt. Min farfar och herr Prendergast gingo ut ur rummet i samtal med herr Mluskey, konduktören, en liten liflig karl med ett listigt mörkt öga, framstående kindknotor och ett bredt ansigte. — Jag skall ej förlora honom ur sigte, tills jag öfverlemnar honom till doktorns karl vid posthuset. Två passagerare med platser utanpå inskrifna i Boyle, icke sannt, herr Tunks? sade han till kusken. Herr Tunks grymtade fram något. Det var hans sed